SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1960  
RYMMARE rym3are2, om person m.||(ig.), om djur m.||ig. l. r., om sak r. l. m.; best. -en l. -n; pl. = ((†) pl. best. rymrarna Fryxell Ber. 12: 4 (1843)).
Ordformer
(rym- 1755—1843 (: rymrarna, pl. best.). rymm- 1685 osv.)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. rømmer, redskap varmed man röjer undan ngt l. rymmer upp hål o. d., t. räumer, rymling, redskap varmed man röjer undan ngt l. gör ren ngt; till RYMMA]
1) (i fackspr.) motsv. RYMMA I 3 b: redskap som användes för att rymma upp (borr)hål, upprymmare, brotsch. TT 1889, s. 134. Nilsson Skeppsb. 108 (1932). jfr HÅL-RYMMARE.
2) motsv. RYMMA I 6 a: person som (rymmer l.) rymt (ur fångenskap l. från sin tjänst o. d.), rymling; särsk.: person som rymt ur krigstjänst, desertör, överlöpare; jfr rymming 1. Schmedeman Just. 908 (1685). Rymmarne blefvo genast eftersatte med spårhundar. Lagerbring 1Hist. 1: 249 (1769). (Jugurtha) lemnade .. (stadsborna) rymmare till förstärkning, hvilket slags folk var det pålitligaste af kungens troppar, emedan det ej kunde svika. Ritterberg Sall. 172 (1832). Moberg Nybygg. 203 (1956). särsk.
a) i uttr. rymmare och fasttagare, se FAST-TAGARE.
b) i utvidgad anv., om djur l. växt l. sak som avlägsnat sig från den plats där det (den) borde befinna sig l. där man väntar att finna det (den); förr särsk. i uttr. göra sig till rymmare, bege sig bort. Den kupa, hvars svärm gjort sig til rymmare det ena året, gör det ock gemenligen det andra och alla år. Alm(Gbg) 1775, s. 36. Det var så oväntadt att finna dessa trädgårdens putsade rymmare här ute i vildmarken. Strindberg Hafsb. 86 (1890). Utanför Dawson-ön funno vi en pråm drifvande, en rymmare från Punta Arenas, och den kom nu väl till pass. Skottsberg Båtf. 46 (1909). Levander DalBondek. 1: 139 (1943).
Ssgr (till 2): RYMMAR-, äv. RYMMARE-BAND. jfr band, sbst.2 a. Topelius Vint. I. 2: 287 (1860, 1880). —
-FLOCK. jfr flock, sbst.1 2. HågkLivsintr. 16: 40 (1935). —
-FÄRD. färd som rymmare gör i samband med sin rymning; jfr -stråt. Lampén HTvFinl. 182 (1919). —
(jfr 2 b) -HÄST. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) häst som sprungit bort. Levander DalBondek. 1: 139 (1943). —
-LUST l. -LUSTA. lust att rymma. Ahlgren Veckopr. 190 (1940). —
-MANI. mani att rymma. Dagen 1898, nr 10, s. 2. —
-STAT. [sv. dial. (Finl.) rymmarstat] (i Finl., numera föga br.) i uttr. på rymmarstat, på rymmarstråt; äv. (motsv. rymmare 2 b) i utvidgad anv., i fråga om sak. Ahrenberg Hih. 143 (1889). (Barnen fröjdas) då en luftballong kommit på rymmarstat och snart synes endast som en punkt där långt borta. Reuter Ber. 70 (1900). —
-STRÅT. i uttr. på rymmarstråt, äv. på rymmarstråten l. på ngns rymmarstråt, ss. beteckning för att ngn befinner sig ute ur fängelse l. borta från sin tjänst o. dyl. l. är på väg mot en plats o. d. efter att ha rymt; jfr -färd. Högberg Utböl. 2: 210 (1912: På rymmarstråten). Skolflickor på rymmarstråt. Upsala(A) 1916, nr 33, s. 7. LagSvärd. 68 (1919: på deras rymmarstråt). —
-TAG. (vard.) i uttr. ha rymmartag i sig o. d., visa lust att rymma. Jaså, den lille drängen var av den ullen! Jaså, han hade rymmartag i sig! Moberg Utvandr. 60 (1949). —
-TANKE. tanke på att rymma; i sht i pl., särsk. i uttr. gå i rymmartankar. Estlander 11Årt. 4: 203 (1927). —
-VÄG. (mera tillf.) väg som rymmare tar l. som rymmare bruka ta. Sundberg Fångv. 121 (1892).
Avledn. (till 2): RYMMARAKTIG, adj. (mera tillf.) om person: som har de egenskaper som känneteckna en rymmare, som visar lust att rymma. Så var han. Lättblodig och rymmaraktig men ändå trög. Martinson VägUt 373 (1936). —
RYMMARINNA1032, f. [delvis till rymma] (numera knappast br.) rymmerska. Phosph. 1812, s. 97.
Spoiler title
Spoiler content