RYOLIT ry1oli4t l. ry1ω-, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[liksom eng. rhyolite o. fr. rhyolite av t. rhyolith, bildat av den tyske geologen FvRichthofen 1860 av gr. ῥύαξ (gen. -ακος), ström, lavaström (till ῥέω, flyter; se REUMA), o. λίϑος, sten (se LITO-). — Jfr RYAKOLIT]
geol. eruptiv bärgart bestående av en tät grundmassa av fältspat o. kvarts jämte strökorn av ngt av dessa mineral. Ryoliten vid sjön Mien. SvGeolU 110: 1 (1890). (Kratern) är fylld av en propp av uppskjutande ryolit, som varit så trögflytande och trängt fram i så halvstelnat skick, att den ej brett ut sig. Ymer 1937, s. 191.
-NATUR. om bärgarts egenskap att vara en ryolit. Bergartens ryolitnatur. SvGeolU 110: 35 (1890). —
Avledn.: RYOLITISK, adj. [jfr eng. rhyolitic] geol. som utgöres av l. har avseende på ryolit. De äldsta ryolitiska bildningarna. SvGeolU 110: 37 (1890).
