RÅS rå4s, sbst.2, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar (SDS osv.), äv. (tillf.) -er32 (Wåhlin (1916)); äv. (mera tillf.) RÅSA rå3sa2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(rås 1689 osv. råsa 1929)
Etymologi
[sv. dial. rås, m., råsa, f.; jfr d. dial. rås, f., rad; sannol. etymologiskt identiskt med (resp., i formen råsa, utvidgning av) RÅS, sbst.1]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om (ngt som är upplagt i en) långsmal hög l. sträng. Vårsäden lades i en hög råsa längs logans mitt. Neander 70År 135(1929). (Betupptagningsmaskinen) rensar betorna och avlämnar dem .. i råsar. SDS 1947, nr 16, s. 13.
2) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) om rad l. kvarter av stolar l. bänkar i kyrka. Stora Råsen Qwinfolkestohlar. Wåhlin YstadMariaK 59(i handl. fr. 1689). Bänkkvarter eller s. k. råser. Därs.(1916). — jfr KVINNFOLKE-,MANFOLKE-RÅS.
SAOB
