rödfärg | SAOB | svenska.se

SAOB

Svenska Akademiens ordbok

publicerad: 1962

RÖDFÄRG rø3d~fær2j, vard. äv. rø3~ (rö`d-färg Weste), r. l. m. l. f.; best. -en; pl. (om olika slag av rödfärg) -er; förr äv. RÖDFÄRGA, r. l. f.; best. -an.

Ordformer

(rö- (röö-) 1677—1757. röd- 1587 osv. -färg 1734 osv. -färga (-e-, -j-) 1587—1843)

Etymologi

[jfr d. rødfarve; av RÖD, adj., o. FÄRG, sbst.1]

1) (†) röd färg(nyans). Helsingius (1587). Linc. (1640; under rubor). Sahlstedt (1757).

2) färgämne (i sht bestående l. framställt av mer l. mindre oren järnoxid) varmed man målar l. färgar rött (förr äv. om rödkrita att skriva med); äv. om överdrag l. hinna som medelst ett sådant färgämne anbringats på en yta; särsk. dels om lösning (målarfärg) bestående av sådant färgämne uppslammat i vatten l. fotogen o. dyl. o. i sht använt till bestrykning av ohyvlat trä utomhus (äv. i uttr. färdigblandad rödfärg), dels (numera bl. i Finl.) om (brun)röd lera l. (ler)jord innehållande järnförening (vanl. järnoxid l. järnockra). Falu rödfärg, färgämne framställt vid Falu koppargruva ur avfall efter svavel- o. vitrioltillvärkning l. (numera) ur rödmull, falurött. (Sv.) Rödhfergha .. (lat.) rubrica. Helsingius (1587). CivInstr. 263 (1643; om rödkrita att skriva med). Alle Militiegårdar skole med rödfärja bestrykas. LMil. 1: 391 (1684). Synnerberg (1815; om krapp). Rödfärg .. (dvs.) röd jord. Ahlman (1872). Rödfärgen (på huset) hade nästan gått ur. Lagerkvist Gäst 53 (1925). Med rödfärg avses de mer eller mindre rent röda färgämnen, som huvudsakligen bestå av järnoxid. VaruhbTulltaxa 1: 168 (1931). BokRödfärg 45 (1932). — jfr FALU-, VITRIOL-RÖDFÄRG. — särsk. i mer l. mindre bildl. anv. Charlataneriet, att med belefvenhetens rödfärja vilja öfverstryka sin egen stia. CFDahlgren 4: 32 (1825). Pro primo: aldrig kulören nå'nsin vi (i Smålandsposten) fälla; / Hur billigt priset sig än på ”rödfärg” må ställa, / Vi aldrig papperet ned dermed vilja smeta. Hedenstierna Kaleid. 210 (1884); jfr RÖD, adj. 5.

Ssgr (till 2. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr, t. ex. -borste o. -karl, kunna äv. hänföras till rödfärga, v.): A (numera bl. tillf.): RÖDFÄRG-KARL, -STRUKEN, se B.

B: RÖDFÄRGS-ALG. bot. luftalgen Trentepohlia umbrina (Kütz.) Born. (som växer på barken av lövträd o. där bildar ett rödbrunt överdrag liknande rödfärg). Krok o. Almquist Fl. 2: 95 (1907). —

-BEREDNING. särsk. om beredning av röd målarfärg, vanl. gm tillsats till kokande vatten av järnvitriol, vete- l. rågmjöl o. rödfärg. BokRödfärg 51 (1932). —

-BORSTE. målarborste avsedd för rödfärg. JernkA 1833, s. 490. —

-BRUK. jfr bruk 9 o. -värk. VDAkt. 1777, nr 350. —

-BRÄNNING. i fråga om framställning av rödfärg ur mineral: bränning av (den renade) råvaran som därvid erhåller avsedd färgnyans. Bergv. 2: 462 (1748). —

-FRAMSTÄLLNING~020. BokRödfärg 47 (1932). —

-GRYTA. gryta avsedd för beredning av röd målarfärg gm kokning; jfr -beredning. Upsala(A) 1921, nr 66, s. 2. —

-KARL. (-färg- 1739) (numera bl. tillf.) rödfärgare. VetAH 1739, s. 81. —

-MULL. rödmull. 3NF 7: 95 (1927). —

-MÅLNING. Rinman 2: 211 (1789). —

-PYTS. Fogelqvist ResRot 150 (1926). —

-PÄNSEL. jfr -borste. Varulex. Byggn. 2: 194 (1955). —

-RÖD, adj. (tillf.) som har samma röda färg som rödfärg. JernkA 1825, 1: 183. —

-SLAM, n. (i fackspr.) om den renade råvara, huvudsakligen bestående av basiskt järnsulfat, som vid framställning av rödfärg ur rödmull erhålles gm sköljning o. som samlas i särskilda bassänger. BokRödfärg 47 (1932). —

-SMET. (tillf.) om röd målarfärg. Fatab. 1922, s. 126. —

-SORT. Aken Eldsl. 36 (1797). —