publicerad: 1962
RÖK rø4k, sbst.1, äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) RÖKE rø3ke2, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (VadstÄTb. 250 (1597: 3 röka kornn), IErici Colerus 1: 19 (c. 1645) osv.) ((†) -er ÅngermDomb. 1646, s. 24).
Ordformer
(röcker, pl. 1646. rök (-öö-) 1605 osv. rökar, pl. 1597 (: röka), c. 1645 osv. röke 1868 osv.)
Etymologi
[fsv. röker, fgutn. raukr, sv. dial. rök, m. (äv. n.), röke, m. (äv. n.), röken, n.; jfr ä. d. røg, nor. dial. rauk, isl. hraukr, kägelformig stapel l. hög, mnl. rooc, höstack, hövolm (holl. rook), feng. hrēac, stack av säd l. hö (eng. dial. reek); i avljudsförh. till RUKA, sbst.1, o. isl. hroki, råge (se RÅGE); sannol. rotbesläktat med ir. cruach, hög, höstack. — Jfr RAUK, sbst.2, RYCKLOR, RÖGEL]
1) lant. samling av kärvar (av säd l. lin l. ärter l. fröklöver o. d.), uppställd på visst (i olika trakter växlande) sätt för att torka på åkern; skyl; dels om rad av kärvar (ofta 20) som ställts parvis lutande mot varandra: långskyl, trave, dels om kärvar som rests mot varandra i en (konisk) klunga: trindskyl, dels om kärvar av vilka några ställts omkring en stör under det att andra trätts på stören (ovanför de på marken stående): krake, snes, dels om kärvar av vilka några rests mot varandra i en klunga varefter andra lagts över dem; äv. om hög av kärvar som lagts i ordning på åkern ss. en förberedelse till den egentliga uppsättningen för torkning; äv. ss. beteckning för ett (i olika trakter växlande) antal kärvar. Hustru Ciissella .. och hennes piigha haffua stuliitt 3 röka kornn wttaff hans ladha. VadstÄTb. 250 (1597). Kornet som afskars, sattes i rökar, eller 10 par band i hvardera raden. Linné Sk. 428 (1751). Nekren upsättas på Åkren vid krakar, och täckas med andra tvärs öfver lagda Neker, hvilken ställning kallas en Rök. VetAH 1759, s. 255. (När säden var skuren på åkern) lades den först i rökar (högar) med 20 neker i varje rök. Hedström Ordstud. 2: 201 (1948; från Smål.). För 40—50 år sedan förekom (i Loftahammar i Smål.) att man satte upp vete och råg i runda rökar utan krakstör. Därs. 244 (1954). Därs. 268 (om 20 kärvar, som ställts mot varandra, varefter 12 à 16 lagts över dem). — jfr HATT-, KRAK-, LÅNG-, SÄDES-RÖK m. fl. — särsk. (numera bl. om ä. förh. i vissa trakter) i utvidgad anv., ss. beteckning för trettio skylar (med 12 kärvar i varje); jfr 3. Snes eller Skyl är (i Bygdeå i Västerb.) det samma, och håller 12 band; 30 skylar utgöra en Rök. Hülphers Norrl. V. 1: 293 (1789). Thulin Mant. 1: 96 (1890; om ä. förh. i Västerb.).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, om ä. förh.) sädesuppsättning bestående av en stör med därpå uppsatt obunden vårsäd. Laid SädTork. 118 (1952; från Smål.).
3) lant. i vissa trakter i sht förr förekommande konisk l. bikupsformig stack av ett jämförelsevis stort antal (vanl. förut på annat sätt uppsatta o. åtminstone delvis torkade) kärvar (vilken upplägges för torkning l. för preliminär magasinering); jfr STUKA, sbst. 4 à 5 (skylar) läggas tilhopa nästan i skapnad af en Kägla, och denna kallas Rök. HushJourn. 1781, s. 9 (från Västergötl.). Hedström Ordstud. 2: 241 (1954; från Smål.).
4) (numera föga br.) hög bestående av stycken av torv som lagts upp för att torka, stack, kur, kuv. Linné Vg. 104 (1747). Då den första torfven blifvit så fast, att den tål att flyttas, sättes den i ”rökar” om 50 stycken i hvardera och får der stå, tills den blir fullt torr. TT 1874, s. 182. MosskT 1887, s. 59.
-LÄGGA, -ning.
(1) -TAL, sbst.1 (sbst.2 se sp. 4377). (rök- 1727 osv. röke- 1736) (numera bl. tillf.) antal rökar. Salander Gårdzf. 110 (1727). —
B (†): RÖKE-TAL, se A.
Avledn.: RÖKA, v.1, -ning. [fsv. rökia]
1) lant. till 1 o. 3: sätta upp l. lägga (sädeskärvar o. d.) i rök. Rågen är redan på många ställen färdig att neckas och rökas. VexiöBl. 1828, nr 33, s. 2. Laid SädTork. 79 (1952).
Spoiler title
Spoiler content