SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1962  
RÖTA, v.2, l. ROTA, v.7, l. RÅTA, v.; pr. ind. sg. -ar (Dahlstierna (SVS) 126 (1698)) l. -er (JPGothus); ipf. -ade (GullbgDomb. 12/5 1651, Broman).
Ordformer
(rot- c. 1730—1749. råt- 1725. röt- (-öö-) 1611—1750)
Etymologi
[fsv. röta, vråla, råma, sv. dial. rauta, röta, rota, råta; jfr fnor. o. nor. dial. rauta, isl. rauta; i avljudsförh. till isl. rjóta, brusa (motsv. fht. riozan, gråta, feng. rēotan, gråta, klaga), isl. rýta, grymta, lat. rudere, böla; i sv. o. nor. delvis möjl. dock i avljudsförh. till isl. hrjóta (se RYTA, v.2); formerna rota o. råta bero sannol. på dialektal utveckling av ett äldre rauta]
(†) om djur: ge ifrån sig ett (dovt) läte; jfr RYTA, v.2 1 b.
a) om nötkreatur: böla, råma. Forsius Phys. 323 (1611). Näst för än Bruden kom (till kyrkan för att vigas), anvisade sig ena ko uti Södra kyrkodören, som råmade och råtade högt, stygt och länge. Broman Glys. 1: 398 (1725). (Vissa kreatur) röta, stancka, luckta och svettas, ögonen rinna och blifva små. HdlCollMed. 12/2 1750.
b) om hjort: böla. JPGothus MStiernfelt A 4 a (1644).
Spoiler title
Spoiler content