(i sht i vissa trakter, vard.) jämt o. ständigt tala l. påminna om samma sak, tjata; kälta, käxa; gnata; särsk. dels i uttr. sagga om ngt l. ngn, tjata om ngt l. ngn, dels i uttr. sagga på ngn, tjata på ngn. Schultze Ordb. 3876(c. 1755). Aldrig sagga ni om annat än om de tolf lyckliga, som få betjäna padisjan. Heidenstam Karol. 2: 66(1898). Efter mycket saggande förmådde jag barnflickan att taga mig med sig till plåtslagarens gård. Bergman Jag 46(1923). I början när dom var gifta, då hade hon saggat på honom gång på gång att hålla snyggt efter sej. Sjöman Lekt. 411(1948). — jfr OM-SAGGA.
Särsk. förb. (i sht i vissa trakter, vard.): SAGGA IGENOM10 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32. gm att sagga få (ngt, t. ex. sin vilja) igenom. (Hon) hade en underbar förmåga att tjata och sagga sin vilja igenom. Bergman Jag 176(1923). —
SAGGA OM10 4. om o. om igen sagga l. tjata om (ngt). Schulthess(1885). jfr omsagga.
Avledn. (i sht i vissa trakter, vard.): SAGGARE, m.||ig. person som (ständigt) tjatar l. kältar l. gnatar, tjatig l. kältig l. gnatig person. Dalin FrSvLex. 2: 360(1843). —
SAGGIG, adj. som tjatar l. kältar l. gnatar, tjatig, kältig, gnatig; äv. om framställnings(sätt) o. d.: som utmärkes av tjatande l. omtuggning o. d. SvTyHlex.(1851). Då han .. talade blev det lätt långrandigt och saggigt. Bratt Fig. 79(1946).
SAOB
