[jfr t. sakramentarier, pl.; av nylat. sacramentarii, pl., substantivering av sacramentarius, som innebär l. gäller l. har avseende på (från den luterska) avvikande nattvardslära, sakraments-, till lat. sacramentum (se SAKRAMENT). — Jfr SAKRAMENTERARE,SAKRAMENTERISK,SAKRAMENTERLIG]
kyrkohist. (av luteraner använd, nedsättande) benämning på anhängare av (protestantisk, från den luterska) avvikande uppfattning i nattvardsläran; i sht i pl. (särsk. om zwinglianer l. kalvinister l. bådadera); jfr SAKRAMENTS-HÄDARE,SAKRAMENTS-SVÄRMARE,SAKRAMENTARE,SAKRAMENTERARE.Hallenberg NAllmH 3: 109(1785). (Sakramentsstriden) blef ett hufvudskäl till söndringen emellan de Reformerte och Lutheranerne och till de hårda förföljelser, som drabbade Sakramentarierne, d. ä. anhängarne af den Schweiziska meningen. ConvLex. 7: 1077(1837). KyrkohÅ 1928,s. 205. —
