(sal- (sahl-) 1687 osv. sol- c. 1747. sul- 1740—1747)
Etymologi
[jfr nor. salband, sköl; av t. salband, stadkant, sköl (varav äv. eng. salband, sköl, o. fr. salbande, sköl), sannol. av mht. selpende, av vävens egna trådar bildad kant på en väv, stadkant (motsv. mlt. o. mnl. selfende, stadkant), av selp (se SJÄLV) o. ende (se ÄNDE); formerna sulband o. sålband (jfr ä. t. sohlband) äro sannol. ombildningar med anslutning till SULA, fot- l. skosula, botten l. golv i ort, nedersta skiktet i en avlagring, resp. sidoformen såla på grund av association med d. o. — Jfr SOLV]
2) bergv. o. miner. om det tunna gränsskikt (med annan struktur o. sammansättning) som skiljer en mineralgång från omgivande bergart(er), tunn sköl; jfr HARNESK 2 c; förr äv. använt ss. benämning på vissa bergarter som ofta förekomma i salband. Hiärne Berghl. 437(1687). Granati minimi, suto här och där i salbandet, tätt som gryn i gröt, skimrade mycket. Linné Dal. 86(1734). (Lat.) Lap. Tunicatus. (sv.) Sulband. Dens. SystNat. 4 (1740; rättat från Salband s. 24). Talcum durum coriaceum. Solband på Swenska. Han sitter omkring Malmen, som barken på träet. Linné Stenr. 32(c. 1747). Diabasgångens täta, basaltliknande salband. Ymer 1916, s. 337.Lindroth Gruvbrytn. 1: 21(1955).
