SAM, adj.; numera bl. i best. form (se SAMME) o. ss. adv. -T (se SAMT, adv.1).
Ordformer
(sam c. 1755. samm c. 1755. samt, n. sg. 1737)
Etymologi
[fsv. samber, lika, oförändrad, samme (ss. självständigt ord anträffat bl. i best. form o. i n. sg. samt ss. adv.); jfr fsv. iämsamber, likadan, fvn. samr, samme, sams, enig, gr. ὁμός, samme, förenad, kyrkslav. samŭ, själv, ensam, ry. sam, själv, sanskr. samáḥ, jämn, samme; i avljudsförh. till lat. sem- (i semel, en gång), gr. εἷς, en, ἅμα, samtidigt, tillsammans med, ἁ- (t. ex. i ἁπλοῦς, enkel), sanskr. sa- (i sakṛt, en gång), SOM o. SOMT.— Jfr HAMADRYAD,HAPLO-,HEKTO-,HENOTEISM,HOMO-,SAKTA, adj.,SAM-, -SAM,SAMKA, SAMMAN, SAMS,SAMT, adv.2,SIMPEL, SÄMJAm. fl.]
2) i n. sg., i uttr. vara samt och helt, råda (enighet o.) ett gott förhållande (mellan ngra); jfr HEL, adj. 1 d β γ'.Grymer kastade då ögonen på Kongen, men det war ej så altings samt eller helt dem emellan. Björner Grym 17(1737; fvn. orig.: greint og beint mun eckert sam).
