publicerad: 1964
SAM- ssgr (forts.):
(2) SAM-ART. (numera föga br.) om art (se d. o. 8) i förhållande till (en l. flera av) de övriga arter som äro underordnade under ett o. samma släkte l. släktbegrepp, samordnad art; jfr -släkte.
a) naturv. motsv. art 8 a α, i fråga om djur l. växter. Nordiska Sparfwen är något mindre än de öfriga af desz sam-arter, som i Skandinavien förekomma. Zetterstedt SvLappm. 1: 109 (1822). Af samarterna till vår vanliga gran har hvitgranen Picea alba .. först införts till våra landamären. LAHT 1912, s. 319.
b) log. motsv. art 8 d, i fråga om begrepp. De disjunkt-koordinerade begreppen kallas Samslägten eller Samarter (cospecies). Tuderus Kiesewetter Log. 33 (1806). Cannelin (1921). —
-ARV.
1) till 4: arv (se arv, sbst.1 I 2) som tillfaller två l. flera; äv. (motsv. arv, sbst.1 III 2) i uttr. i samarv (jfr 2), i gemensamt arv. Helge och Halfdan, på folkets beslut, nu togo i samarf / riket efter sin far. Tegnér (WB) 5: 19 (1825). Efter en innehavares frånfälle var gården mestadels ett samarv. LAHT 1925, s. 623. särsk. (i vitter stil) i oeg. l. bildl. anv. (motsv. arv, sbst.1 I 2 a, III 2 b α). Babylonierna, med hvilka hebreerna hade flodsägnen i samarf, inledde sin historia .. med tidkretsar. Rydberg Urpatr. 6 (1873).
2) (i sht i vitter stil) till 8, i uttr. gå i samarv med ngt, ärvas tillsammans med ngt. Mannavettet och mannamodet / Gånge i samarf med Manhems-blodet. Atterbom Lyr. 3: 228 (1845). —
-ARVA, adj. oböjl. (-arva 1661 osv. -arve 1596) [fsv. samarva; senare ssgsleden till arv, sbst.1] jur. som jämte annan l. andra är berättigad till arv efter ngn (äv. i uttr. samarva med ngn l. ngra); äv. i substantivisk anv. (i ä. språkprov stundom svårt att skilja från -arve, sbst.); jfr med-arva. Wÿrdelig och wellerd man, her Lars i Kumbla, medh andre sine sam arfwe. 3SthmTb. 2: 64 (1596). Stephanus .. afstod sin och samarfvas fädernelott i (en viss gård). Rääf Ydre 1: 23 (1856; om medeltida förh.). Med bröstarfvinge kan .. fjermare skyldeman icke vara samarfva. BtRiksdP 1894, I. 1: nr 43, s. 47. Bröstarfvingar i olika led äro således samarfva, t. ex. son, dotterson och sondotters son. Wretman Släktforskn. 41 (1916). —
-ARVARE, m.||ig.; anträffat bl. i pl. =. [senare ssgsleden till arva, biform till ärva] (†) = -arvinge; jfr -ärva. EconA 1807, okt. s. 37. —
-ARVE, m.||ig.; säkert anträffat bl. i pl. -er (UpplDomb.) o. dat. pl. -om (Stiernhielm). [fsv. samarve] (†) = -arvinge; jfr -arva. UpplDomb. 2: 61 (1579). Så är lagliga bytt och guldit af dödz mans boo och gäld Samarfwom emellan. Stiernhielm (SVS) 3: 208 (1661; rättat efter hskr.). —
-ARVINGE~020 l. ~200, äv. -ARVING~20, äv. ~02. [fsv. samarvinge, samärvinge] jur. person som är berättigad till samarv (se d. o. 1); särsk. om sådan arvinge i förhållande till en l. flera av de övriga, medarvinge; jfr -arva, -arvare, -arve, sbst. Lassze Andersonn, fulmÿndig vpå alle sine sampnarffwiingers wägna. 2SthmTb. 4: 64 (1570). Furuhjelm Männ. 16 (1932). särsk. i oeg. l. bildl. anv. (motsv. -arv 1 slutet). BEHildebrand i 2SAH 48: 6 (1872). Svenska Riksdagens båda Kamrar äro samarfvingar af det kall, som ålåg Riksens Ständer. SvTidskr. 1875, s. 151.
Spoiler title
Spoiler content