i sht jur. person som äger ngt gemensamt med ngn l. ngra (äv. dels i uttr. samägare med ngn, dels i uttr. samägare i, ngn gg äv. till ngt); delägare; ofta i pl.: ägare med samäganderätt; äv. oeg. l. bildl. (i fråga om immateriell egendom); jfr MED-ÄGARE.Ingen orimmelighet är däruti, at Kronan och Skattebonden äro samägare. Lagerbring 1Hist. 2: 593(1773). Féeriet var mitt, det skulle heta: ”När ingen död finnes mer”, och Sonja hade genast, när jag berättat henne denna idé, gripit den med en sådan ifver och fortsatt att utarbeta den i sin fantasi så mycket, att hon blef samägare till den. Edgren Kovalevsky 133(1892). (Böndernas) arrendekontrakt .. äro i allmänhet (i Anagni) så fasta, att bonden i själfva verket är ett slags samägare med sin ”signore”. Bildt Ital. 132(1896). Långt fram i medeltiden funnos (i Danmark) många allmänningar, men småningom öfvergingo de flesta i enskild ego och fördelades .., genom skifte, mellan de tidigare samegarna och odlades därefter. 2NF 1: 641(1903). Bergsmännen, som av ålder bott i smågårdarna kring Stöpsjön och räknat sig som samägare i hyttan. Hasselblad BergslFlyddT 64(1927). Om två personer äro samägare, anses de .. i regel äga 1/2 vardera. SvAffärslex. 414(1948).
Ssg (numera bl. mera tillf.): SAMÄGAR-, äv. SAMÄGARE-RÄTT, r. l. m. samägares äganderätt. Hasselblad BergslFlyddT 68(1927; i hytta).
Avledn. (i sht jur.): SAMÄGARSKAP, äv. SAMÄGARESKAP, n. egenskapen l. förhållandet att vara samägare. EkonS 2: 253(1895). Rosman BjärkSäb. 1: 68(1923).
