SANGVINISM saŋ1vinis4m, äv. saŋ1gv-, r. l. m.; best. -en; pl. (i konkretare anv., tillf.) -er (VEkelund).
Etymologi
[jfr t. sanguinismus, ä. eng. sanguinism; till SANGVINISK]
egenskapen l. förhållandet att vara sangvinisk; sangvinisk läggning; sangviniskt sorglös optimism l. hoppfullhet; mera tillf. äv. konkretare, om handling l. yttrande som vittnar om sådan läggning. Feilitzen Mariakult. 200 (1874). En allmän sangvinism hade gripit sinnena och man hade öfverskattat landets förmåga att producera. Strindberg TjqvS 5: 25 (1886, 1909). Ett .. drag i .. (G. III:s) regentbegåfning, som spelar en betydande roll, var sangvinismen. Gustaf trodde så gärna hvad han ville tro eller hoppades. Det var ett behof för honom att kasta en förskönande slöja öfver allt, som var motigt eller bristfälligt. Stavenow G3 31 (1901). När man en gång i Sverige börjat få smak för personlig lyrik, hvem vet om ej mina kuriösa diktsamlingar kunna bli en affär för Er! — Men jag vill ej uppehålla Eder med sanguinismer, jag är uppriktigt sagt inte själf, så värst stark i tron. VEkelund (1905) i BonnierLM 1954, s. 273.
