SANK saŋ4k, sbst.1, n.; best. -et; pl. =; o. SANKE saŋ3ke2, sbst.2, n.; best. -et; pl. -en.
Ordformer
(sank (-ck) c. 1635—1732. sanke c. 1645—1748. sanke- i ssgr 1646 (: Sankedy)—1936 (: sankebäck). sanket, sg. best. 1555—1866. sånck 1639)
Etymologi
[jfr sv. dial. sank, fördjupning o. d., sanke, sankt l. sumpigt ställe i en mad; bildat till den stam som föreligger i fsv. o. ä. nysv. sank, ipf. sg. av SJUNKA,o. i SÄNKA, v. (jfr SANK, sbst.2,SÄNK, sbst.,SÄNKA, sbst., SÄNKE). — Jfr SANK, adj.,SÄNK, adj.]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sankt l. sumpigt ställe; låglänt, sankt o. sumpigt markområde o. d. Till Anders Nielson på Väsby, .. att han flytier then bygning utur sankket och settier henne titt som hon best kan tiänlig att vare. G1R 25: 330(1555). Är stort Sanke ther inne (i den tillämnade kryddgården), tå graf vp ett Dijke, eller kasta (dit) tort Ene, Granrijs (m. m.) .., thet wallar sigh snart och blifwer til nytta. IErici Colerus 1: 140(c. 1645). Källerhals, Daphne, som blomstras med tjälen, och mångstädes wäxer i sanken. Dahlman Humleg. 17(1748). Spongberg Soph. 69(1866).
Ssgr (möjl. till sank, adj.):SANKE-BÄCK. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) bäck som rinner i ett kärr l. dyl. Martinson VägUt 329(1936). —
-DY, m. (†) sankt kärr l. moras l. dyl.; jfr sänke-dy. Ett stort Kärr eller Sankedy fult med Drakar och Ormar. SNicolai Beningen D 1 a(1646).
