publicerad: 1965
SAXOFON sak1sofå4n l. -sω-, r. l. m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. -phon(e))
Etymologi
[jfr t. saxophon, eng. saxophone; av fr. saxophone, till namnet på den belgiske instrumentmakaren A. Sax, som på 1840-talet konstruerade instrumentet, o. -phone (se -FON). — Jfr SAX, sbst.4, SAX-, förled1]
(bl. a. inom jassmusiken använt) blåsinstrument (vari överblåsning sker i oktav) bestående av ett koniskt mässingsrör med klarinettmunstycke o. förekommande i rak form l. (i sht i fråga om de större formerna) med den vidare ändan uppåtböjd o. den smalare tillbakaböjd (varigm instrumentet får ett s-formigt utseende); jfr SAX, sbst.4 Höijer (1864). Saxophonens klang skall i höjden vara något pressad och klagande, men i djupet lär den ega en storartad, sublim karakter. Bauck 1Musikl. 2: 264 (1871). Du dansar, bleka ungdom, sorgset låta / din ukulele och din saxofon. Karlfeldt Hösth. 123 (1927). Ruin SjunknH 108 (1956).
-SEKTION. [jfr eng. saxophone section] mus. i jassorkester: avdelning (sektion) bestående av (tre till fem) saxofoner; jfr rör-, sax-sektion. Orkesterjourn. 1933, nov. s. 7. —
Avledn.: SAXOFONISK, adj. (mera tillf.) om musik o. d.: som frambringas med l. härrör från saxofon(er). Saxofonisk negermusik. Engström Nak. 285 (1934). —
SAXOFONIST1004 l. 0104, m.||ig. [jfr t. o. eng. saxophonist] person som spelar saxofon. DN(A) 1926, nr 100, s. 22.
Spoiler title
Spoiler content