SECCO säk4ω l. -o, sbst. n. o. ssgsförled; ss. sbst. med best. -t l. i best. anv. utan slutartikel. Anm. 1:o Ordet förekommer (i fackspr.) ss. ett substantiverat adj. i det från it. lånade uttr. al secco (eg.: på det torra), använt i fråga om muralmålning med tempera- l. vattenfärg, för att beteckna att målningen utföres på torr kalkgrund; motsatt: alfresko. Dalin (1871). Målningen .. utfördes al secco. HantvB I. 1: 353 (1934). 2:o Till det ovan nämnda uttr. al secco har bildats flera (i fackspr. brukade) ssgr, t. ex. alsecco-måleri, alsecco-målning, alsecco-teknik. HantvB I. 1: 149 (1934: al seccomålning).
Etymologi
[av it. secco, eg.: torr, av lat. siccus, torr (jfr EXSICKAT, SEKT, SICKATIV)]
1) ss. förled i ssgr, betecknande att (mural)-målning med tempera- l. vattenfärg utföres på torr kalkgrund; motsatt: alfresko.
3) mus. ss. förled i ssgn SECCO-RECITATIV samt elliptiskt för d. o. Det obligata recitativet .. användes vid momenter af mera högstämdt, betydelsefullt uttryck, samt fordrar derföre ock ett annat både skrifsätt och föredrag än seccot. Bauck 1Musikl. 2: 103 (1871). Moberg TonkHVäst. 2: 47 (1935).
Ssgr: (1) SECCO-MÅLERI. [jfr t. sekkomalerei] (i fackspr.) (mural)målning med tempera- l. vattenfärg, utförd på torr kalkgrund, alseccomåleri; motsatt: freskomåleri. NF 14: 803 (1890). —
(3) -RECITATIV. [jfr t. sekkorezitativ; efter it. recitativo secco] mus. recitativ (ofta med en torftigare o. mer stereotyp melodik än det ackompanjerade recitativet o.) endast stött av ett ackordinstrument (t. ex. cembalo), ofta jämte stråkbas; jfr parlando-recitativ. Bauck 1Musikl. 2: 102 (1871). Seccorecitativet .. blef utmärkande för den italienska komiska operan. 2NF 22: 1126 (1915). Brodin 192 (1948). —
(1) -TEKNIK. (i fackspr.) om den målningsteknik som kommer till användning vid seccomåleri, alseccoteknik. SvSlöjdFT 1926, s. 31.
