SEDES (se´des l(äs) sedäss Weste), sbst.2, n.; pl. (i bet. 2) =. Anm. Ordet användes äv. i vissa (ny)lat. uttr., t. ex. sedes apostolica o. sancta sedes, om påvestolen (eg.: den apostoliska resp. heliga stolen). Dalin(1871: sedes apostolica). 2SvUppslB 25: 185(1953: Sancta sedes); sedes cruentæ, blodig(a) avföring(ar). Wernstedt 455(1951).
Etymologi
[av lat. sedes, sittplats m. m., till (stammen i) sedere, sitta (se PRESIDERA). — Jfr SEDISVAKANS]
2) i sg. l. pl.: stolgång, avföring, öppning; särsk. om avföring framkallad medelst laxering. HdlCollMed. 1697, s. 923 (i pl.).Jag har haft tre sedes. Weste FörslSAOB(c. 1815). Det medikamentet gaf honom blott ett sedes. Därs. Skaffa sig sedes. Lindfors(1824). Ekbohrn(1904; i pl.).
