SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1967  
SELA se4la, äv. se3la2, interj. l. adv.
Ordformer
(förr äv. selah)
Etymologi
[liksom t. sela, eng. selah, fr. sélah av hebr. sǣlāh; av omtvistat urspr.]
ett i bibeln (i Psalt. o. Hab.) förekommande, efter ett visst avsnitt (en sats o. d.) placerat ord, som utgjorde en anvisning av något slag (möjl. att kören skulle falla in med sång l. musik) till de i den israelitiska kulten deltagande. Jach skal med minne röst åkalla herran, så warder han mich hörandes vthaff hans helliga berge. Sela. Psalt. 3: 5 (öv. 1536; äv. i Bib. 1917). (I Psalt. 39: 6 utsätter psalmisten) thet NB. eller Peekfingret (Sela) thet han offta vthi sine Psalmer brukar .. til at ther medh vpwäckia Läsaren til Achtsamheet, noghe Betänkiande och Öffuerwäghande. ACanuti ESkytte B 2 b (1642). — särsk. använt i travesterande syfte i profan framställning ss. avslutning på ett avsnitt. Ekeblad BrClEkeblad 172 (1655). Jag slantade med Bror Göran och Fiskaren omkring hela Låttern, men si! jag feck intet. Sela. JGOxenstierna Dagb. 101 (1770). Världen går fram — Sela! Ferlin Goggl. 23 (1938).
Spoiler title