SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1967  
SEL se4l, n. (VetAH 1751, s. 15, osv.) ((†) r. l. m. l. f. SvFmT 11: 237 (1901), Haller o. Julius 238 (1908)); best. -et; pl. = (VetAH 1751, s. 15, osv.); förr äv. SELE, sbst.1, n. (Ehrenmalm Res. 72 (1743), Fennia XXXIII. 2: 4 (1913)) l. r. l. m. (Linné (: Selar, pl.)); best. -et; pl. -en (Ehrenmalm Res. 73 (1743), Fennia XXXIII. 2: 4 (1913)), ss. r. l. m. -ar (Linné).
Ordformer
(sel 1747 osv. selar, pl. 1732. sele (-hl-) 17431913 (: selen, pl.))
Etymologi
[fsv. -sil (i ortnamn), sv. dial. (Norrl.) sel; jfr fvn. sil (i ortnamn o. ssgn silvetni, lugnvatten) samt nor. dial. sel, m., svag vindil; jfr äv. dels sv. dial. silder, sälder, liten bäck, sel, sillra, rinna sakta, dels nor. sel, adj., om vattendrag: som flyter stilla o. i brett lopp, sv. o. nor. dial. sela, rinna sakta, framsippra; till den rot som föreligger i SEN, adj., SID, adj.2 Formen sele har uppkommit därigm att det -sele som förefinnes i ortnamn (t. ex. LYCKSELE, LÅNGSELE) o. som utgör en dialektal form av sg. best. av sel uppfattats ss. sg. obest.]
(om norrländska förh.) (ofta bred, stundom sjöliknande del av älv med) lugnt flytande vatten (mellan forsar), lugnvatten, spakvatten. Linné Skr. 5: 48 (1732). Öfwerallt på wattnet, der den utwidgade, omärkligt framflytande elfwen bildade ett sel, simmade stora flockar af Änder. Zetterstedt SvLappm. 2: 210 (1822). Utom på sjöarna begagnas äfven de mindre båtarna på elfvarnas spakvatten, s. k. sel. .. Af sådana sel hafva en mängd platser i Norrland sina namn, t. ex. Åsele, Lycksele, Gransele, Sorsele m. fl. Düben Lappl. 93 (1873). I selet, som mörklugnt blänker, / storöringen slår och stänker. Arbman StämdSträng. 21 (1933). SFS 1941, s. 1953.
Ssgr (om norrländska förh.): SEL-BEBYGGELSE. (mera tillf.) bebyggelse vid sel. SvFolket 13: 50 (1940).
-BILDNING. särsk. konkret, motsv. bildning 4 b α. Modin GTåsjö 28 (1916).
-SJÖ. till en sjö utvidgat sel. Fennia 36: 585 (1915).
Spoiler title