SELENIT sel1eni4t l. se1l-, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. (om olika stycken l. arter) -er.
Etymologi
[jfr t. selenit, eng. selenite; av lat. selenites, selenitis, av gr. σεληνίτης λίϑος,, månsten, marienglas, gipsspat, av σεληνίτης, adj. (se SELENIT, sbst.1), o. λίϑος, sten]
gips (se d. o. 1); företrädesvis (o. numera bl., i fackspr.) om kristallinisk l. kristalliserande gips (ss. mineral), gipsspat, marienglas; jfr SPEGEL-STEN, ALABASTER. Wallerius Min. 54 (1747). Scheele Bref 39 (1770; om gips). Ur trånga fönstret, / Af selenitens skifvor sammansatt, / Från månans fulla klot en skimmerflod / Sig öfver honom vaggar af och an. Atterbom LÖ 1: 70 (1824). I Vatikanska museet förvaras en 23 cm. lång phallos af grön polerad selenit från (Mexiko). AntT XX. 2: 23 (1914). TeknOrdb. 948 (1940).
Ssgr (i fackspr.): SELENIT-KRISTALL. jfr kristall 2. Vid Shotower stengrufva, uti Oxfordshire, gifves en myckenhet klara selenit-crystaller. Rinman 2: 576 (1789). —
Avledn.: SELENITISK, adj.1 [jfr t. selenitisch] (numera bl. tillf.) som utgöres av l. hör till l. innehåller l. har avseende på l. till beskaffenheten liknar mineralet gips (selenit). Gipsstenen .. ser hel blekgul ut med sine gnistrande selenitiske particlar. VetAH 1745, s. 280. särsk. (†) i uttr. selenitiskt salt, ss. beteckning för mineralet gips l. gipsliknande ämne; jfr selenit-salt. VetAH 1772, s. 41. Därs. 1815, s. 186.
