SEMPERVIRENT säm1pervirän4t l. sem1-, adj.
Etymologi
[jfr eng. sempervirent; av nylat. sempervirens, av lat. semper (se SEMPERLUSTIG) o. virens (gen. -entis), p. pr. av virere, vara grön, grönska]
bot. om växt l. blad o. d.: som bär ständigt gröna blad l. ständigt är grön, ständigt grönskande, vintergrön. Några sempervirenta trän och buskar. SvLitTidn. 1817, sp. 649. 2NF 35: 44 (1923; om blad).
