publicerad: 1967
SEMPERVIV (sempervi´v Weste, sä`mmp'rvi´v Dalin), r. l. m. (Franckenius, Fries Ordb. 107 (c. 1870)) l. n. (Dalin (1854)); best. -en; pl. -er (Weste FörslSAOB (c. 1815)).
Etymologi
[jfr ä. eng. o. ä. fr. sempervive; av lat. sempervivum, taklök, substantivering av sempervivus, evig, av semper (se SEMPERLUSTIG) o. vivus, levande (se KVICK)]
(†)
1) ss. namn på vissa saftfulla växter som ha förmågan att leva (o. växa) länge utan tillförsel av vatten o. näring från jorden.
b) (växt av) släktet Aloe Lin., aloe; särsk. i uttr. spansk semperviv, om Aloe vera Lin. Spanisk Semperviv. Franckenius Spec. A 2 b (1659). Brander NatH 81 (1785; om släktet). Weste FörslSAOB (c. 1815; om Aloe perfoliata Thunb.).
2) bildl., ss. beteckning för ngt evigt varaktigt l. oförstörbart. Hwad är en ächta Wän? En Engel uppå Jorden. / .. En Dag- och Natte-Roo. Trohetens Semperviv: / En tilförlåtlig Hielp i Dåd, så wäl som Råde. Brobergen 66 (1699, 1708).
Anm. I nedan anförda språkprov användes ett adj. semperviv (skrivet -vif) [jfr lat. sempervivus, evig, o. fr. vif, livlig] (med åsyftad bet.: vänlig l. trevlig o. d.) parodierande, med syftning på tillfällighetspoeten Sven Dalius' sätt att inblanda latinska glosor i sina dikter. (Hunden var) mot hans wänner så höflig och sempervif, / At ingen arghet war i hela hennes lif. Dalin Vitt. 4: 414 (1747).
Spoiler title
Spoiler content