SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1967  
SENIG se3nig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(-ig 1640 osv. -ot(t) c. 1635—1741. -ug 1721—1723)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. senet, t. sehnig; avledn. av SENA, sbst.1]
1) motsv. SENA, sbst.1 1, om yttre kroppsdel l. om person med tanke på hans yttre kroppsdelar: som utmärkes av väl utvecklade l. kraftigt framträdande senor (ofta med särskild tanke på denna egenskap ss. tecken på fysisk kraft l. seghet o. d.); äv. om bildning i djur- l. människokropp: som består av senaktig vävnad l. bindväv, fibrös. Schroderus Dict. 180 (c. 1635). (Brottarens) armar woro senuge och fyllige. Ehrenadler Tel. 185 (1723). Seniga och axelbreda gossar. Runeberg (SVS) 1: 181 (1831). (Förutom skulderbladet) finnas, hos menniskan och många djur, Nyckelbenet .., som är med seniga band starkt fästadt vid skullerbladets främre del och vid bröstbenets öfre ända. Sundevall Zool. 18 (1858). Hennes hufvud .. uppbars af en lång senig hals. HLilljebjörn Hågk. 1: 87 (1865). Mor Biard var en liten mager kvinna, senig och energisk. Lagergren Minn. 2: 117 (1923). särsk.
a) i oeg. l. överförd anv., om egenskap (t. ex. styrka) l. handling: som är av det slag som är utmärkande för en senig varelse. Kämpens hand sig knöt / Med senig kraft om blixtrande geväret. Stagnelius (SVS) 3: 12 (1814). Långa seniga årtag. VFl. 1911, s. 104. I Coyet-porträtten (av Roslin) på Trolle-Ljungby .. spåras ännu Schröders sjukliga kolorit, samtidigt som en viss senig kantighet skänker något ansträngdt åt ansiktsuttrycket. 2NF 23: 939 (1915).
b) (numera bl. tillf.) bildl., om stil: som utmärkes av spänst l. nerv, kraftfull, märgfull o. d. Kellgren (SVS) 5: 374 (1791).
2) motsv. SENA, sbst.1 1 c, om slaktkött o. d.: full av senor o. d.; äv. oeg. l. bildl., för att beteckna seghet. Lind (1749). Tänderna sleto förgäves i den seniga biffen. Östergren (1938).
3) (†) motsv. SENA, sbst.1 1 d β, om insektvinge: försedd med (framträdande) ribbor. Retzius Djurr. 188 (1772).
4) (†) motsv. SENA, sbst.1 4, om blad på växt: som utmärkes av väl utvecklade bladnerver (som utgå från bladets bas o. utan att förgrena sig gå till bladspetsen); jfr ENKEL-NERVIG. Möller PrincBot. 35 (1755). Dalin (1854).
Avledn. (till 1, 2): SENIGHET, r. l. f. egenskapen att vara senig; särsk. till 1; äv. bildl. (jfr senig 1 b). Dalin (1854). Zilliacus JapSt. 73 (1896). Äkta amerikansk är den hårda senigheten .. i .. (Poes) konst. Bjurman Poe 55 (1916).
Spoiler title
Spoiler content