SENIL seni4l, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. senil, eng. senile, fr. sénile; av lat. senilis, till senex (gen. senis), gammal, till den rot som föreligger i got. sineigs, gammal, o. sinista, (den) äldste, lit. sẽnas, gammal, sẽnis, gubbe, sanskr. sánaḥ, sanáyaḥ, gammal. — Jfr SENAT, sbst.1, SENEGRÄS, SENESCENS, SENESCHALL, SENILITET, SENIOR, adj., SENIUM]
som tillhör l. vittnar om l. är utmärkande för ålderdomen; särsk.: som präglas av ålderdomssvaghet, i sht i den form som medför en påtaglig rubbning l. nedsättning av de själsliga funktionerna. Dalin (1871). Hon blir alltmer senil för var dag. Wägner Silv. 27 (1924). Senila psykoser. Bergstrand SvLäkS 516 (1958). — särsk.
a) (numera föga br.) i utvidgad anv., om växt: som företer drag l. förändringar som äro utmärkande för ett gammalt individ. BotN 1888, s. 55.
b) mer l. mindre bildl. Den starkaste (nationen, dvs. Tyskland) skall härska. Storbritannien och Frankrike äro senila. Steffen Krig 2: 166 (1915). Snäll och senil ligger stämningen .. över industri-England. Martinson Kap 68 (1933).
SAOB
