SESKANA, f.; pl. seskanor.
Etymologi
[av (l)t. zesekahn, m., av zese, zeise, dragnot (möjl. av det slaviska ord som föreligger bl. a. i sorbiska (lågsorbiska) seś, pol. sieč, ry. sét´, (fisk)nät, rotbesläktat med fht. seita, sträng, se SEJARE, sbst.3), o. kahn, båt (se KAN, sbst.3)]
(†) ett slags (flatbottnad, med segel försedd) notbåt. (G. II A.) togh .. (år 1630) tilfälle, at sättia sitt Footfolk på Seeskanor, och i hastigheet ryckia öfwer friska haffuet til Stetin. Botvidi G2A E 4 b (1634). jfr SvKrig 1611—1632 3: 414 (1936: ”Sesekahner”, pl.).
