SESSA säs3a2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[i bet. 1 upptaget från fvn. -sessa i sådana ssgr som tvítugsessa, þrettánsessa, fimtánsessa, fartyg med tjugo (resp. tretton l. femton) bänkar på var sida (dvs. fyrtio resp. tjugosex l. trettio roddare), (möjl. delvis äv. från fsv. sæssa i fiæþærtiugh sæssa, fartyg med sammanlagt fyrtio roddarbänkar), till (det ord som föreligger i) fvn. sess, säte, roddarbänk; jfr d. dial. sæs, stenar i ladugård, som kreaturen stå på med bakbenen, feng. sess, säte; till roten i SITTA, v.; i bet. 2 upptaget från fvn. sessa, roddarbänk, biform till sess (se ovan). — Jfr SÄSSE]
(numera bl. om fornnordiska förh.)
1) roddfartyg (med tvärställda roddarbänkar på sidorna); företrädesvis ss. senare led i ssgr betecknande krigsfartyg (vikingaskepp) med (så l. så många) roddarbänkar, vanl. på var sida (jfr TJUGO-, TRETTIO-SESSA m. fl.). Wästerås, Arboga och Köping, skickade .. (på 1500-talet) sina Skutor eller Sessor, årligen til Wiborg, at fournera Ryssarne med hvarjehanda varor. Fischerström Mäl. 363 (1785). VFl. 1931, s. 109 (om sv. förh. under vikingatiden). jfr: (Vikingaskeppen) woro .. ej större, fastän de förde segel, än at de kunde ros med åror: de större kallades Tutugsessor, Femtonsessor och Långskiepp. Dalin Hist. 1: 90 (1747).
