SILVAN silva4n l. SYLVAN sylva4n, m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(silv- 1805 osv. sylv- 1762 osv.)
Etymologi
[jfr t. silvan, sylvan, eng. sylvan, silvan, fr. sylvain, silvain; av lat. Silvani, pl. (jfr Silvanus, namn på romersk skogsgud), till silva, skog, av omtvistat urspr.]
mytol. mytiskt väsen som tänkes bebo skogar, skogsgud, skogsgudomlighet, skogsväsen; nästan bl. i pl. Dalin Vitt. 6: 393(1762). Vid dagens slut ibland Silvaners bo / I kopplets fjät han (dvs. jägaren) rädda Haren söker. JGOxenstierna 1: 72(1805). Fornv. 1930, s. 11.
