SINNGRÖN sin3~grø2n, r. l. f. l. m.; best. (mera tillf.) -en l. =; l. SINNGRÖNA sin3~grø2na, r. l. f.; best. -an; äv. (numera föga br.) SINNGRÖNT sin3~grø2nt, n.
[jfr (f)d. singrøn (ä. d. äv. singrønt); av mlt. singrȫne l. t. singrün (l. mht. singrüene, av fht. singruoni); jfr mnl. sindegroen (holl. zenegroen), feng. singrēne, huslök (eng. sengreen, huslök, vintergröna m. fl.); substantivering av det adj. som föreligger i fsax. singrōni, fht. singruoni (mht. singrüene), feng. singrēne, fvn. sígrǿnn, alla med bet.: ständigt grön, av det ord med (den förstärkande) bet.: alltid, genomgående o. d., som föreligger i fsv. si-, fvn. sí-, got., fsax., fht., ffris. o. feng. sin- (identiskt med sem- i lat. semper o. stående i avljudsförh. till SAM, adj.), o. GRÖN, adj. — Jfr SENNAV,SIDVUL,SIFYLLA,SIGRÖN]
bot. växten Vinca minor Lin., vintergröna (äv. kallad vanlig sinngrön(a)); äv. allmännare: (växt av) släktet Vinca Lin., vintergröna; jfr ALLTID-, E-, I-GRÖN,SIGRÖN.Schroderus Comenius 136(1639). Fries Ordb.(c. 1870; om släktet). Singrön (den orätta vintergrönan) träffas någon gång förvildad ända upp till mellersta Sverige. 2NF 32: 623(1921). Törje Växtfört. 1: 123(1938: vanlig).
Ssg (bot.): SINNGRÖN-SLÄKTE(T). släktet Vinca Lin. ArkBot. II. 1: 25(1904).
SAOB
