SJUKLING ʃɯ3kliŋ2 (LoW (1889, 1911) anger äv. uttal med kort vokal i första stavelsen, i uppl. 1889 betecknat ss. ”hvard”), förr äv. SJUKLINGE, m.||ig.; best. -en; pl. -ar; förr äv. SJUKLINGER, m.
Ordformer
(förr äv. siuk-, siwk-. -ling 1635 osv. -linge 1723—1793. -linger 1649—1712)
Etymologi
[jfr d. sygling, ä. d. äv. siugling (d. sygling), nor. sjukling, sykling, t. siechling; avledn. av SJUK. — Jfr (de sannol. av MJÄLT- resp. RANG-SJUK avledda) MJÄLT-, RANG-SJUKLING]
person som lider av sjukdom (se d. o. 1) l. nedsatt l. bräcklig hälsa, sjuk l. sjuklig person. Schroderus Dict. 72 (c. 1635). Wår siuklinge mådde så wäl, at hon innan kårt öfwergaf sängen. Hoorn Jordg. 2: 100 (1723). Ett barn 2 à 3 år .. (var) rhachitiskt i hög grad. .. (Läkaren) Gauzée använde .. lefvertran .. och på mindre än en månad var den lilla sjuklingen på benen. Hygiea 1842, s. 37. (Mitt klander) härrörde från en öfverdrifven ömtålighet, vanlig hos sjuklingen, särdeles hypokondristen, och endast derför ursäktlig. Valerius (c. 1851) i 3SAH LVI. 3: 193. Som sjukling och invalid behövde .. (Victoria Benedictsson) inte ägna sig åt hemmets plikter. Böök i 3SAH LX. 2: 137 (1949). — särsk. (i sht i vitter stil) oeg. l. bildl.; särsk. om person som är l. betraktas ss. osund l. abnorm (i tankar l. känslor o. d.). Kellgren (SVS) 5: 230 (1789). (Av den gjorda utredningen) följer, att sann Kärlek, i sitt glödande, friska lif, endast kan finnas hos den, som andas Religion; men att det, som den moraliske (dvs. den efter moralens principer levande) Sjuklingen kallar Kärlek .. är .. orimliga Fantasier. Almqvist Kärlek 17 (1816). SvSlöjdFT 1905, nr 1, s. 20 (om glas angripna av glassjuka); jfr SJUK 9 b.
Ssgr: A (†): SJUKLINGE-UNIFORM, se B.
-UNIFORM. (-linge- 1733, 1754) (numera bl. tillf.) om sjukdräkt. Dalin Arg. 1: 178 (1733, 1754).
SAOB
