publicerad: 1956
RANG raŋ4, r. l. m. (CivInstr. 352 (1661) osv.) ((†) n. RARP 6: 28 (1657)); best. -en; pl. (numera bl. tillf.) -er32 (2RARP 9: 313 (1738), Thorild 3: 416 (1794)).
Ordformer
(rang 1657 osv. range 1669. rangue 1684. rengen, sg. best. 1719)
Etymologi
[jfr d., holl. o. t. rang; av fr. rang, rad, led, ordning, rang, värde, av ffr. reng, renc (varav eng. rank), avdelning, krets, av germ. hreng- (se RING); etymologiskt identiskt med HARANG]
1) (†) rad l. linje vari ngt förekommer l. är inordnat; särsk. konkret, om rad av föremål o. d. Tre ranger arkader öfver hvarandra. MoB 5: 68 (1783). Dalin (1871). — särsk.
a) sjömil. linje (se d. o. 3 c); särsk. i uttr. skepp av rang(en), linjeskepp. Jemka seglen, så att vij / I vår rang och ordning blij. Rosenfeldt Vitt. 183 (1689). Hwarföre iag med Hans Kongl. Maj:tz Flåtta .. gick till Segels och stälte henne i des tillbörlige rang eller ordre de Bataille. Oscar II 5: Bil. 2, s. 87 (i handl. fr. 1712). 39 stora Skepp af Rangen. Schönberg Bref 3: 273 (1778).
b) om var och en av de mer l. mindre lodräta (hår)länkar varav en peruk förr stundom var uppbyggd. (På peruken) gå rangerna .. icke väl tillhopa. Lundin o. Strindberg GSthm 353 (i handl. fr. 1771).
c) bildl.: ordningsföljd, (rätt) ordning, tur. Där någon Capitain .. marcherar ifrån Paraden uthom Compagnietz Rang, och derigenom förorsakar Confusion ibland de andre Compagnierne, böte Fem Daler. SthmStadsord. 2: 75 (1692). särsk. i uttr. rangen kommer på ngn, turen kommer till ngn. Hwem som Rangen eller Raden kommer vppå (av regementena) at gifwa Officerare til Partietz eller commenderingens fortsättiande. Delachapelle ExBook 35 (1669).
d) i utvidgad anv., om plats l. ställe där ngn är placerad. Föllier nu Öfwerstens Range eller ställe för sitt Regemente, vthi marcherande medh Regementet haffuer han sitt ställe fram för främste Defensionen aff Moszqueterarne. Delachapelle ExBook 63 (1669). Swedberg Dödst. 537 (1711).
2) [eg. specialanv. av 1] (†) överenskommelse. (I äldre tid har det) varit Skånske Allmogen emellan visse föreningar och ranger träffade til brandstodsafgiften. 2RARP IX. 1: 313 (1738).
3) [eg. specialanv. av 1] (numera vanl. o. sannol. äv. förr ofta uppfattat ss. utvidgad l. bildl. anv. av 4) om (värklig l. tänkt) plats l. ställning o. dyl. l. företräde(srätt) som ngn l. ngt intar resp. har i förh. till ngn annan l. andra resp. ngt annat (av samma art); särsk. om dylik plats osv. som ngn l. ngt har l. erhåller på grund av sin betydelse l. beskaffenhet l. kvalitet l. sitt värde l. sina förtjänster o. d.; stundom övergående i bet.: betydelse, värde, vikt; stundom svårt att skilja från 4. Frese VerldslD 47 (1716, 1726). Huru är då under, at de ej älska och vörda Konster, som icke ens veta deras rätta rang och värde. Tessin Bref 1: 84 (1751). En Allmänhets .. vana at jämföra, des högmod at utstaka Snillens rang. Kellgren (SVS) 5: 248 (1790). Latinets rang bland bildningsmedlen .. har länge varit omtvistad. SKN 1845, s. 25. PT 1906, nr 252 A, s. 3. — jfr FÖR-RANG. — särsk.
a) i förb. med ordningstal (i sht första l. andra) l. adjektiven hög l. låg (l. komparationsform av dessa) l. i sht förr äv. adj. främsta, för att beteckna att ngn l. ngt är av en viss (större l. mindre) betydenhet l. har en viss (högre l. lägre) ställning o. d. Lagerbring 1Hist. 3: 874 (1776). Assims mäktiga slägt, medtäflaren med hans (dvs. hövdingens) egen om .. första rangen inom bandet. Rydberg Sing. 44 (1857, 1865). Tillerkänna ngn främste rangen bland talare. Cavallin (1876). Hög arkitektonisk rang. Hahr ArkitH 21 (1902). En gudinna av högre rang. Boye Ast. 8 (1931); jfr 4. särsk.
α) i allmännare anv., i sådana uttr. som av första (förr äv. främsta l. yppersta l. översta) l. andra osv. rangen (äv. rang) l. första resp. andra osv. rangens l. rangs, av hög(sta) resp. lägre klass l. kvalitet. Cavallin Herdam. 4: 35 (i handl. fr. 1729). Välgerningar af främsta rangen. Kempe FabritiiL 57 (1762). Cavallin Herdam. 3: 317 (i handl. fr. 1782: yppersta). En skojare af första rang. Læstadius 1Journ. 250 (1831). Man hade ingen historisk roman före W. Scott, af öfversta rangen. Rydqvist (1851) i 3SAH LXI. 3: 123. Några af Europas första rangs skämttidningar. OoB 1899, s. 34. En första rangens kännare av utrikespolitiska förhållanden. VFl. 1937, s. 146. jfr FÖRSTARANGS-KONST, -KONSTNÄR, -STÄLLNING.
β) (förr) sjömil. vid klassificering av örlogsfartyg efter (storlek o.) bestyckning o. d., i sådana uttr. som skepp o. d. av första, andra osv. rangen (förr äv. rang) l. första osv. rangens skepp o. d., (örlogs)skepp med största (vanl. över 100) resp. näst största osv. antalet kanoner. HC11H 11: 169 (1675). (Den engelske) Konungen låter utrusta 23 Örlogskep, 7 aff den 3:die Rangen. OSPT 1686, nr 3, s. 5. Jungberg (1873). jfr (†): Krigs- eller Örlogs-skepp fördelas .. efter Canonernas antal, som de föra vanligast i 5 eller flera Slag eller Ranger. Bergklint MSam. 1: 199 (1781).
γ) (i Finl., †) i uttr. kapten av första rangen, kapten som erhållit fullmakt på kompanichefsbeställning l. ss. kompanichef; kapten av andra rangen, kapten av lägre löneklass o. tjänsteställning än ”kapten av första rangen”. Meurman (1847). FinBiogrHb. 2486 (1905).
b) pregnant(are), om stor betydelse l. vikt l. högt värde o. dyl. l. om framträdande position o. d. Sveriges rang som stormakt under 1600-talet. Leopold 2: 122 (1808, 1815). Hvad rang Samuel .. innehade som Prophet, är bekant. Agardh ThSkr. 1: 8 (1842, 1855). Rysslands maktställning och rang i Europa. Almquist VärldH 8: 217 (1938). Olsson Fröding 260 (1950). särsk.
α) (†) i uttr. med rang, av rang (se β). Det gör mig godt Mor Maja, det var öl med rang. Bellman (BellmS) 1: 264 (1785, 1790).
β) i uttr. av rang, av (hög) klass, av god kvalitet, av högt värde. Författare af rang. Leopold 5: 123 (c. 1820). Rödhaken är skenbart ingen flygare af rang. Gellerstedt Hult 130 (1906). Martinson i 3SAH LX. 1: 38 (1949).
γ) (†) i uttr. ta(ga) (sin) rang, ta (en framträdande) plats o. d. CFDahlgren 1: 88 (1834). Glädjen ånyo i hjertat tar rang. Dens. 2: 238 (1837). särsk. (enst., †) ta(ga) stämma och rang, inta en framträdande plats o. ta till orda. Bellman (BellmS) 1: 148 (c. 1775, 1790).
δ) (†) i uttr. stå i rang om ngt, stå över ngt i rang. (En författare) skall ock vida väg i rang om Rikdom (dvs. de rika) stå. Frese VerldslD 16 (1715, 1726).
c) i vissa uttr. (jfr a, b).
α) (†) göra rang, bestämma rangordningen. Skal åldren giöra rang, blir lögnen altid yngst. Runius (SVS) 2: 106 (1712).
β) (numera föga br.) i sådana uttr. som ställa l. sätta (ngn l. ngt) l. stå l. vara o. d. i (samma) rang l. i rangen med ngn l. ngt, anse (ngn l. ngt) likvärdig(t) med ngn l. ngt, jämställa (ngn l. ngt) med ngn l. ngt; äv. i sådana uttr. som nedsätta l. lyfta ngn till (lika) rang med ngn (l. ngt). En nympha ställes nu i rangen med gudinner. Broms Vitt. 371 (1715). Att nedsätta menniskan till lika rang med djuret. Snellman Stat. 7 (1842). Cavallin (1876: i samme rang). (En till kristendomen omvänd jude kände sig så ovärdig) att han aldrig djerfdes räkna sig i rang med födelsekristna. Benedictsson Folkl. 50 (1887). Söderhjelm Prof. 66 (1913: lyfter .. till rang med).
γ) (†) begära rang med ngn, begära att få samma rang l. värdighet som ngn. Heder! Ära! / .. Det är af er, som menskjor lära / At rang med Änglarne begära. Kellgren (SVS) 2: 267 (1791).
δ) uppstiga l. höja (sig) l. lyfta(s) l. upphöja(s) till l. få rang l. rangen (vard. l. skämts. äv. rang, heder och värdighet) av ngt (l. ngn), få l. skaffa sig o. d. platsen l. ställningen l. positionen o. d. som ngt (l. ngn); jfr HEDER, sbst.2 2 c slutet. Då skal det bifallas en Ädling, at uphöja til rang af sin hustru, dottern .. af en aktningsvärd Borgersman. Björn FörfFl. 17 (1791). Man uppstiger (numera lätt) till rang, heder och värdighet af en politisk notabilitet. BEMalmström 7: 406 (1845). Medien under Cyaxares höjde sig till rangen af en eröfrande stormakt. UVTF 12: 89 (1875). Ödman VårD 1: 7 (1882, 1887). (Genom en sons födelse) var älskarinnan lyftad till rang af hans barns mor. Strindberg Giftas 2: 135 (1886).
ε) (†) ta(ga) rangen av l. ifrån ngn (l. ngt), överträffa ngn (l. ngt), ta loven av ngn (l. ngt). Livin Kyrk. Föret. 1 (1781). Hvad sjelfva melodierna vidkommer, så torde ingen nations folkvisor taga rangen ifrån de svenska. Mankell Lb. 162 (1835). Wieselgren ÖBord 142 (1882).
ζ) (numera föga br.) ta(ga) rang bland l. bredvid l. med ngt l. ngn, inta sin plats bland l. bredvid ngt l. ngn. Taga rang bland konstnärer. Cavallin (1876). Sylwan (o. Bing) 1: 486 (1910: bredvid). (Runebergs Kungarna på Salamis) kan dock icke taga rang med de episka dikterna. SvLittH 2: 424 (1919).
ϑ) (†) sätta ngn på högsta rangen av ngt, placera ngn i främsta ledet bland ngt. Agardh (o. Ljungberg) I. 1: 79 (1852).
κ) [jfr d. gøre en rangen stridig; efter t. einem den rang streitig machen] göra ngn l. ngt rangen stridig, tävla med ngn l. ngt om den främsta platsen (på ett visst område l. i ett visst avseende), kunna mäta sig med ngn l. ngt. Lindfors (1824). Lagerlöf Top. 160 (1920). Hellström i 3SAH LVIII. 2: 210 (1947).
d) mat. konkretare, om (vanl. positivt, helt) tal av klassificerande karaktär, som är knutet till l. är karakteristiskt för ett visst begrepp l. en viss storhet o. d. (t. ex. en matris l. funktion). ASScF 12: 98 (1883).
4) [eg. specialanv. av 3] om (i en särskild rangordning fastställd grad av) värdighet o. därav följande (högre l. lägre grad av) företrädesrätt (i förh. till andra personer) som en person åtnjuter på grund av en viss social ställning (t. ex. ämbete l. börd); värdighet; äv. om (i en särskild rangordning fastställd) plats l. (social) position som en person intar på grund av sådan värdighet l. företrädesrätt; äv. sammanfattande, om allt som rör (olika grader av) sådan värdighet osv.; stundom äv. pregnant, om hög värdighet l. rang; stundom äv. i sådana (mer l. mindre tautologiska) förbindelser, som rang och heder l. rang och säte o. d.; numera i sht om förh. inom militärväsendet l. vid hovet l. i mer l. mindre utvidgad anv. i anknytning till 3. Ha hög l. låg rang, tillhöra en hög resp. låg rangklass. Få l. ha generals rang l. rang av general. Efter rang(en), i rangordning. RARP 6: 28 (1657). Förordning om Rangen. (1680; i titeln). Uti Regementz parader .. rangeras Compagnierne efter Compagnie Commendeurens ålder och rang. PH 1: 337 (1722). Ståndet hemställer om icke jemväl the af Borgareståndet, som domare-ämbetet bekläda, i anseende til deras embetes värde och vigt med rang och hedersställe böra ihugkommas. 2RARP 8: 365 (1734). All civil rang upphäfdes formellt genom KK 11 sept. 1909. Reuterskiöld Grundlag. 56 (1924). — jfr CIVIL-, HOV-, KEJSARINNE-, TJÄNSTE-RANG. — särsk.
a) (†) i sådana uttr. som få l. ha l. tillägga ngn (lika) rang med ngn, få l. ha samma rang som ngn. CivInstr. 293 (1697). Kongl. Maj:t wil härmed i nåder hafwa tillagt Lieutenanterne af Kongl. Maj:ts Drabanter lika rang med Öfwerstar. LMil. 4: 1242 (1700). Han har rang med sekreterarna i hofrätten. MoB 3: 54 (1767). Weste (1807).
b) i uttr. ha l. få rang framför l. före (förr äv. för) l. efter ngn, ha l. få högre resp. lägre rang än ngn. Serenius (1741). I städerne har Pastorn alltid rang före Borgmästaren. Schubert Kyrkoförf. 1: 150 (1822). Strindberg NRik. 46 (1882). Harlock (1944).
c) (numera knappast br.) i sådana uttr. som person l. man av rang, rangsperson. Adlerbeth HorSat. 45 (1814). Cannelin (1921).
d) om ordningsföljd vari ngn l. ngt placeras med hänsyn till sin rang, rangordning (se d. o. 1); äv. bildl. (jfr 3). De förnäma Skuggarne ville gärna sitta främst (i Karons färja); men färjemannen förstod ingen annan rang, än alt efter som de kommo in. Dalin Arg. 2: 274 (1734, 1754). Up utan någon rang båd' fattige och rijke. Hiortzberg YttDom. 7 (c. 1740, 1756). Det finns en creaturens eviga rang, varom filosofer haft mycket att säga. Larsson Världskris. 84 (1920).
f) (†) konkret: rangrulla. Rang. och Förteckningh: vppå Kongl. Maytz. Regementz. och Comp. Officerare till Häst och Foth. (1684; boktitel).
g) (†) pregnant, i sådana uttr. som (icke) hava l. få rang o. d., (icke) inneha resp. få en sådan tjänst o. d. som berättigar till en plats i rangordningen, (icke) vara resp. bli placerad i en rangklass. (Jag fruktar) at min Mor, sedan hon nu sielf .. ändteligen fådt Rang, torde bli mera förpickad på en Caracteriserad Måg, än förr. Modée FruR 28 (1738). Sundén (1888).
h) (†) i pl., om platser i en rangordning. Människliga fåfängan .. bildar sig ofta en lycksalighet i ranger och prunkande titlar. Schönberg ÅmVetA 1772, s. 23. Thorild 3: 416 (1794).
i) (enst.) i uttr. lägga bort all rang, upphöra att ta hänsyn till l. tänka på rangskillnader o. d. I afton äro vi ju till fest som glada menskor och lägga bort all rang! Strindberg Julie 9 (1888).
j) (förr) mil. i utvidgad anv., om (högre l. lägre grad av) värdighet som tillkom en truppavdelning o. d. (i sht ett regemente) på grund av dess ålder l. på grund av att konungen själv resp. regementschefen själv förde befälet över den o. d.; äv. om sådan värdighet tillkommande officerare vid dylik truppavdelning osv. Söderman ExBook 166 (1679). LMil. 4: 1604 (1717). 2NF 22: 999 (1915).
5) [eg. specialanv. av 4] (†) om grupp av personer som inneha en viss (högre l. lägre) värdighet l. ställning i samhället l. en viss rang (i bet. 4); rangklass; äv. bildl. CivInstr. 352 (1661) (Författaren) indelar den Uppenb. Theologiens fiender i 4 Classer ... I den andra Rangen komma alla de kättare at stå, som varit för Reformation. SvMerc. 1: 350 (1755). Tusendtals småherrar af alla ranger. Thorild (SVS) 3: 228 (1792); jfr 4.
Ssgr (i allm. till 4; i sht om militära l. utländska l. ä. svenska förh.): A: RANG-AVSTÅND~02. jfr -skillnad. —
-BERÄTTIGAD, p. adj. (†) om person: som innehar l. är berättigad till en viss rang. Rangberättigade officerare. TjReglArm. 1858, 1: 30. —
-FRÄMST, adj. superl. (föga br.) om (militär) person: som innehar den högsta l. främsta rangen; äv. substantiverat. Quennerstedt Torneå 1: 159 (1901). SvD(A) 1922, nr 249, s. 8. —
(3 b) -FÄSTNING. (tillf.) om betydande o. stark fästning. Wismar .., af Carl XI gjordt till en rangfästning. Quennerstedt C12 2: 94 (1916). —
(3, 4) -FÖLJD, r. l. f. [jfr t. rangfolge] (tillf.) jfr -ordning 1, 3. Lindskog Spelb. 255 (1847). —
-FÖRMÅN~02. särsk. (förr) mil. till 4 j, om förmån som tillkom ett regemente o. d. på grund av dess rang. SvH IX. 1: 54 (1908). —
(3, 4) -GRAD. steg på en rangskala, grad (se grad, sbst.1 4). IllSvH 5: 285 (1879). särsk. (†) i uttr. göra ranggrader emellan människor, gradera människor efter (deras) rang. Sjömän, som sett så många sorters menniskor, att de ej förmå att göra ranggrader dem emellan. Wetterbergh SamhKärna 1: 117 (1857). —
-KLASS. [jfr t. rangklasse] (numera bl. om förh. vid hovet; jfr dock d) om klass l. avdelning l. grupp i en rangordning (se d. o. 2), omfattande personer med samma rang; särsk. om var o. en av de från 1 till 40 numrerade klasser som funnos i 1714 års rangordning l. om var o. en av de från 1 till 9 numrerade klasser som finnas i den numera vid hovet använda rangordningen. Castrén Res. 2: 409 (1848). Till 9:e rangklassen hänföras .. led(amöter) i Sv. akad(emien). SvUppslB 22: 514 (1935). jfr officers-rangklass. särsk.
a) (förr) om var o. en av de (tre) klasser vari den svenska adeln förr var indelad. Fleetwood Herald. 62 (1917).
b) (förr) i sådana uttr. som vinna l. uppnå l. behålla en viss rangklass, placeras resp. kvarstå i en viss rangklass. Examen för vinnande af 14:de rangklassen. SvT 1852, nr 221, s. 3 (om ryska förh.). Grimberg VärldH 10: 647 (1941; om ryska förh.).
c) (förr) sjömil. om var o. en av de (vanl. 6) klasser vari örlogsfartygen förr indelades; jfr rang 3 a β. På 1600-talet indelades fartygen inom alla örlogsflottor uti rangklasser. Wrangel SvFlBok 48 (1897).
d) (fullt br.) i utvidgad anv. (med anknytning till rang 3), om grupp av personer l. föremål o. d. av samma betydelse l. kvalitet o. d. Rydberg Myt. 1: 462 (1886). (Hågahögen kom som fornminne) i samma rangklass som .. Utmelandskällaren. Schück VittA 7: 207 (1943). särsk. (mera tillf.) pregnant, i uttr. i rangklass, av rang. En konstnär i rangklass. Attorps Molin 273 (1930). —
(3) -KORRELATION. statist. korrelation mellan två icke direkt mätbara egenskaper hos olika individer o. d. som kunna ordnas i (en viss) rangordning. PsykPedUppslB 2140 (1946). —
(3 b) -KORT, n. (tillf.) spelt. i vissa kortspel: matador (se d. o. 2), honnör (se d. o. 5). Östergren (1935). —
-KRONA, r. l. f. herald. (emblematiskt använd avbildning av en) krona utmärkande den rang som tillkommer en person l. familj o. d. på grund av furstlig l. adlig börd. Schlegel o. Klingspor Herald. 80 (1874). —
-LISTA, r. l. f. [jfr t. rangliste]
1) till 3: lista l. förteckning vari personer l. föremål ordnats med hänsyn till sin kvalitet l. beskaffenhet l. duglighet o. d.; särsk. sport. om sådan lista över de bästa (i ett land l. i världen o. d.) inom en viss idrottsgren o. d. MoB 7: 103 (1809). Fyra ranglistor öfver törnrosor. HbTrädg. 8: 55 (1884). En ranglista .. över världens bästa bordtennisspelare. SDS 1952, nr 281, s. 13.
2) (numera föga br.) mil. till 4 (j): lista angivande militärpersoners l. regementens o. d. (inbördes) rang; rangrulla. Fryxell Ber. 14: 124 (1846). Bergroth FinlSv. 326 (1917). —
-LÖS, adj. till 4 (j): som icke innehar ngn rang l. är placerad i en rangklass. KrigVAT 1839, s. 73 (om regemente). Upsala(A) 1925, nr 275, s. 4.
(3 b) -LÖVTRÄD. (†) om lövträd av hög kvalitet l. av ovanligt slag. Bokar; de för Uppsvearne bekantare rang-löfträden. Atterbom Minn. 5 (i senare bearbetat brev fr. 1817). —
(3 b) -MAN, m. [jfr d. rangmand] (†) om person av stor betydelse o. d. Smeden .. var en ansedd man, en rangman vid konungarnes och jarlarnes hof. Atterbom VittH 143 (1845). —
(3, 3 b) -NATION. (mera tillf.) om nation som intar en framskjuten plats i ett visst avseende. (Sverige räknas) till rangnationerna, när det gäller sjöfart. VFl. 1926, s. 4. —
-NUMMER.
2) (†) till 4: (i en rangordning stående) nummer på en rangklass. Henel 1729 192 (1730). Kellgren (SVS) 4: 288 (1782).
3) (†) mil. till 4, om nummer på regemente o. d. Vesterbottens Fält-Jägare-Regementes gamla rangnummer 19. KrigVAH 1842, s. 126. —
-ORDNING. [jfr t. rangordnung]
1) abstr., om den (inbördes) ordningsföljd vari (rangs)personer äro placerade med hänsyn till sin (högre l. lägre) rang. CollMedP 27/2 1699. Rangordningen mellan krigsmän bestämmes af den högre tjänstegraden och vid lika tjänstegrad af den högre tjänsteåldern uti graden. UFlott. 1: 40 (1903).
2) (i sht förr) konkret: (kunglig) förordning innehållande bestämmelser rörande rangförhållandena mellan olika ämbetsmän o. dyl. o. deras uppdelning på olika rangklasser. ConsAcAboP 6: 9 (1685). Rig 1939, s. 7.
3) i utvidgad anv. (av 1) l. med anknytning till rang 3, om ordning l. ordningsföljd vari ngn l. ngt placera(t)s l. behandla(t)s l. uppträder o. d. på grund av sina förtjänster l. sin (högre l. lägre grad av) betydenhet l. kvalitet o. d. De främste i Poëternas Rang-ordning. Brenner Dikt. 1: Föret. 2 (1713). SvFl. 1939, s. 59. särsk.
a) (†) i vissa uttr.
α) göra rangordning emellan l. på föremål l. personer, placera föremål l. personer i rangordning, göra rangskillnad mellan föremål l. personer. Skulle Consistorium begynna att giöra rangordning emällan hvar student af lika åhr, studier och meriter, fick man alt förmycket att sysla. Linné Bref I. 1: 132 (1747). Hippocrates gjör på alla vatn en rangordning. Dens. Diet. 2: 88 (c. 1750).
b) (†) om ngt som utgör en grund för placering i en rangordning. Karakteren skall få ett ofantligt värde i samhället, och bli den enda rangordningen. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 48 (1856).
Ssg (till -ordning 3): rangordnings-regel; pl. -regler. (i fackspr.) vid proportionella val använd regel angående den ordning i vilken de på en valsedel upptagna namnen skola äga företräde sinsemellan. SFS 1910, nr 7, s. 9. —
(3 b) -PASTORAT. (förr) om (större) pastorat där företrädesvis präster med högre utbildning tjänstgjorde. Tegnér (WB) 8: 199 (1837). KyrkohÅ 1908, s. 44. —
-PERSON, se B. —
-PLATS.
1) till 3 (b), om plats som ngn l. ngt intar (i förh. till andra l. ngt annat) på grund av sina förtjänster l. sin (höga) kvalitet o. d.; framskjuten l. bemärkt plats l. ställning; ansedd ställning, rangställning; särsk. i sådana uttr. som inta en rangplats i ngt, ha en (mycket) framträdande plats l. ställning i ngt. Höjer Sv. 3: 411 (1883). Det svenska järnets gamla rangplats på världsmarknaden. TT 1900, Allm. s. 233. särsk.
a) i sådana uttr. som intaga l. tillkämpa sig främsta l. första rangplatsen bland l. i ngt, ha l. tillkämpa sig den förnämsta platsen bland l. i ngt. Karlin Konstsl. 26 (1886). Den hellenska nationen hade tillkämpat sig främsta rangplatsen bland alla jordens folk. Grimberg VärldH 2: 392 (1927).
c) (tillf.) konkret(are), om betydelsefull plats l. lokalitet. Akterdäck .. är en rangplats ombord. 3NF 1: 365 (1923).
2) (föga br.) till 4: plats som ngn intar i en rangordning (se d. o. 2), rang. Klint (1906). Östergren (1935; mindre vanl.). —
(4 j) -REGEMENTE. (numera icke i officiellt spr.) mil. om regemente (tillhörande gardesregementena, livregementets kårer, artilleriet l. fortifikationen), vid vilket officerarna förr åtnjöto högre rang än (o. togo befäl framför) alla officerare inom samma grad vid övriga regementen l. förband. 2RARP 14: 542 (1743). Odhner G3 2: 373 (1896). —
-RULLA, r. l. f.
2) till 4: (periodiskt utkommande) förteckning över (rangordningen för) personal (särsk. officerare o. deras vederlikar) inom krigsmakten; rulla; numera icke ss. officiell beteckning; förr äv.: rangordning (se d. o. 2); äv. bildl. Svea Rikes Krigsmagts Ancienitets- och Rang-Rulla. DA 1793, nr 114, s. 2. Tsar Peter .. indelade hela adeln efter .. en rangrulla, som innehåller en mängd tjenstegrader. Svedelius Statsk. 2: 29 (1868). En konstnärlig rangrulla för de tre stora Tessinarna. SvFolket 7: 316 (1938). Rangrullan, som numera går under benämningen ”placeringslista”. DN(A) 1951, nr 344, s. 13. —
-SAMHÄLLE. (†) om det tidigare svenska samhället, där ämbetsmän o. d. voro placerade i olika rangklasser. Så länge klass- och rangsamhället fins till. Strindberg TjqvS 2: 32 (1886). —
(3, 4) -SJUK. [jfr t. rangsüchtig] (numera bl. tillf.) om person: som fikar efter (hög l. högre) rang. Dalin Arg. 1: 226 (1733, 1754). Fru Rangsiuk. Modée (1738; titel på komedi). Tyskarne äro, näst oss, det rangsjukaste folk som är bekant. Frey 1848, s. 371. Engelke Småstad 51 (1906). särsk. (†) i utvidgad anv., med anknytning till rang 3 (b): som strävar efter en rangplats l. den förnämsta platsen. Bland annat befanns vår lilla stad äga 5 .. sinsemellan rangsjuka societéer. Topelius Dagb. 3: 12 (1837). —
(3, 4) -SJUKA. [jfr t. rangsucht] (numera bl. tillf.) jfr -sjuk. Modée FruR 41 (1738). FinT 1925. 1: 394. —
(3, 4) -SKALA, r. l. f. om serien av de i en bestämd ordning på varandra följande (rang)klasserna i en rangordning. Wikner Vitt. 228 (1884). Min farfars far hade (tidigt) hunnit rangskalans topp. Wieselgren Hvirfl. 151 (1891). särsk.
a) bildl. Ett nöje .. stod allra högst på förströelsernas rangskala .. — bränvinssupandet. Quennerstedt IndSold. 18 (1887). Zetterström Dag 33 (1946).
b) i sådana uttr. som stå högt l. lågt o. d. på den sociala rangskalan, ha högt resp. lågt (socialt) anseende. Almquist VärldH 5: 464 (1933). Ölkaféerna .. stå inte särskilt högt på den sociala rangskalan. Form 1937, s. 182. —
(3 b) -SKALD. (tillf.) om betydande skald l. diktare. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 1: 21 (1915). —
(1 a) -SKEPP. [jfr t. rangschiff, fr. vaisseau de rang] (förr) sjömil. linjeskepp; äv. bildl. 2RA 1: 696 (1723). Skepp af Lineen eller ock .. Rangskepp kallas de, som hafva nog styrka at kunna ställas med i raden vid en Sjöträffning. Bergklint MSam. 1: 200 (1781). Quennerstedt StrSkr. 1: 62 (1919; bildl.). SvFolket 5: 248 (1939). särsk. (†) om stort pansarskepp, slagskepp. Engström Skeppsb. 4 (1889). Slag- eller Rangskepp .. de största, starkaste och bäst utrustade pansarfartygen. UFlott. 2: 6 (1904). —
-SKILLNAD. [jfr t. rangunterschied]
1) till 3, 4: skillnad i rang. Snellman Stat. 99 (1842). Någon rangskillnad olika ledare emellan tala vi icke om inom scouting. SvScoutförbBibl. 28: 213 (1939).
2) (†) till 4, konkretare, om gräns för en rangklass. (Hör en statsman icke) till en klass som är öfver allt stånd och som omöjligt låter inskränka sig inom någon af statens rangskilnader, så blir hans åsigt af menskliga sakerna .. för inskränkt. Geijer I. 5: 161 (1811). —
-STRID, r. l. m. [jfr t. rangstreit]
1) till 3: strid l. tvist om ngns l. ngts betydelse l. värde l. förtjänster o. d. SvMerc. V. 2: 345 (1759). Rangstriden mell. Lund och Upsala. Tegnér (WB) 2: 457 (1815).
2) (i sht förr) till 4: strid l. tvist om ngns rang l. avancemang i rangklasserna. Möller (1790). HT 1916, s. 7. —
-STRIDIGHET~002. [jfr t. rangstreitigkeit] särsk. till 4; jfr -strid 2. Möller (1790). Förhandlingarna .. strandade på rang- och titelstridigheter. 2VittAH 27: 123 (1873, 1876). —
-STÄLLNING. [jfr d. rangstilling] särsk. till 3 (b); jfr -plats 1. BtRiksdP 1876, I. 1: nr 13, Bil. s. 38. Daily Mail .. bibehöll .. länge sin rangställning som den mest spridda tidningen. Bjurman 3Statsm. 90 (1935). —
(3 b) -STÄMPEL. (i fackspr.)
1) (om ä. förh.) på till försäljning avsedda järn- o. stålvaror anbragt märke avsett att garantera en viss (hög) kvalitet. Almström Handelsv. 100 (1845).
2) (förr) konkret, om järn- l. stålvara som försetts med ett instämplat kvalitetsmärke. VexjöBl. 1836, nr 16, s. 1. Dædalus 1932, s. 55. —
-TECKEN. om tecken l. beteckning på klädedräkt l. vapensköld o. d., som utmärker ngns rang; stundom äv.: gradbeteckning. Schlegel o. Klingspor Herald. 110 (1874). Bengtsson Silv. 109 (1931; om gradbeteckning). —
-TITEL. (i sht om ä. l. utländska förh.) titel som tillkommer en (rangs)person på grund av hans rang. Vizir är en hög rangtitel. Svedelius Statsk. 3: 251 (1869). —
-TVIST. [jfr t. rangzwist] (i sht förr) särsk. till 4; jfr -strid (2). Schönberg Bref 2: 256 (1778). En rangtvist mellan spanjorer och engelsmän. Schück VittA 1: 10 (1932). —
-VURM. [efter ä. d. få en rangorm i hovedet] (†) i uttr. få en rangvurm i huvudet, börja vurma för rangväsen, börja sträva efter hög(re) rang. Lagerström PolKannstöp. 76 (1729). —
-VÄSEN, äv. -VÄSENDE. sammanfattning(en) av allt som rör rang l. rangordning. Kjellgren DanmH 112 (1862).
B: (3 b, 4) RANGS-PERSON. (rang- 1788—1889. rangs- 1803 osv.) person som innehar en (högre l. lägre) rang. GT 1788, nr 43, s. 1. Generaler och andra rangspersoner. Larsson Borring Uppr. 155 (1930). särsk. (numera knappast br.) i utvidgad anv., om på ett visst område l. i ett visst avseende framstående l. betydande person. Sturzen-Becker 1: 145 (1861). Med de akademiska rangpersonerna, sådana som Geijer, Atterbom m. fl., hade jag ingen personlig beröring. Svedelius Lif 349 (1887).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content