publicerad: 1969
SKAKA ska3ka2, v. -ade (Apg. 18: 6 (Bib. 1541) osv.), i ipf. äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skok skω4k (Bureus Suml. 72 (c. 1600: skôk; från Västerb.), Bergfors KartMogn. 127 (1948)) ((†) pr. ind. sg. pass. -es Juslenius 110 (1745). imper. sg. skak Rosenfeldt Tourville 11 (1698). sup. skakt Dahlstierna (SVS) 327 (c. 1696). p. pf. skakt Runeberg (SVS) 2: 4 (1821)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -ERI (se avledn.), -NING, -ARE (se avledn.); jfr SKAK, sbst.4
Ordformer
(skaack- 1589. skaak- 1588—1698. skack- (-kk-) 1589—1756. skaf- i ssg 1921 (: skaffot; från Hälsingl.). skak- 1528 osv.)
Etymologi
[fsv. skaka (ipf. -adhe), sv. dial. skaka (ipf. äv. skok); jfr fd. o. dan. skage (ipf. -ede, äv. -te), fvn. skaka (ipf. skók), nor. skake (ipf. -et, äv. skok), fsax. skakan (ipf. skōk), gå bort, fly (lt. schaken (ipf. schaak), stöta, förskjuta, dra tillbaka), holl. schaken (ipf. -te), skaka m. m., feng. scacan, sceacan (ipf. scōc, sceōc), skaka, röra sig hastigt, fly (eng. shake); urspr. starkt verb, möjl. besläktat med sanskr. khajati, rör om. — Jfr SHAKER, SKACKER, SKACKERHÄNT, SKACKLA, v.2, SKACKRIG m. fl.]
I. tr. l. i förb. med en i st. f. obj. stående bestämning styrd av prep. på, äv. i; äv. i abs. anv.; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. — jfr O-SKAKAD.
1) försätta (ngn l. ngt) i upprepade mer l. mindre häftiga, fram o. tillbaka l. upp o. ned l. från sida till sida försiggående (ryckiga l. flaxiga l. vibrerande o. d.) rörelser; särsk. dels om person: med handen l. händerna försätta (ngt) i sådana rörelser (i syfte att lösgöra (icke önskvärda) beståndsdelar o. d.), dels om naturkraft o. d.: komma (ngt) att skaka (i bet. III); äv. i pass. övergående i intr. bet., = III; äv. i p. pr. mer l. mindre adjektiviskt, i överförd anv.: som innebär l. kännetecknas av skakning (i denna anv. stundom svårt att skilja från III); ruska, rista. Tå the .. taladhe hädhelse, skakadhe han klädhen, och sadhe til them, Idhart blodh ware offuer idhart hoffuudh. Apg. 18: 6 (Bib. 1541). Åhret effter Christi bördh 1070 bleff then Stadhen Syracusa aff Jordbäffningh så skaakat, at månge Huus föllo nedher. Lælius Bünting Res. 2: 120 (1588). Desza foglarna skaka på wingarne. Nordforss (1805). Han tycktes .. frysa och skakade då och då på skuldrorna. Hallström El. 127 (1906). (Trädgårdsmästaren) står där och skakar i grinden och ser förfärligt ond ut. Lagerlöf Holg. 2: 59 (1907). Högberg Storf. 176 (1915; i p. pr., om åskdunder). Fru Hansen .. måste .. putsa mässingsskylten eller skaka sängkläder på köksbalkongen. Thulin Boo ÄvTid. 24 (1932). — jfr FRAM-, GENOM-, GRUND-, I-, IN-, OM-, SAMMAN-, SÖNDER-, UPP-, UT-SKAKA o. ARM-, BEN-, DARR-, NERV-SKAKNING m. fl. — särsk.
a) i fråga om skakande av (del av) träd l. frukt på träd (i sht av person i syfte att bringa frukt att lossna o. falla till marken); särsk. dels med avs. på fruktträd, närmande sig l. övergående i bet.: skatta på frukt gm skakande, dels med avs. på frukt, övergående i bet.: skaka ned, särsk. i sådana uttr. som skaka frukt från l. av träd (se e). (Inbyggarna i Jotunheim) skakade sina Ekar, och åto med behag af sina Ållon. Mörk Ad. 1: 132 (1743). (Mannen som satt i trädet) begynte .. at hoppa och qwistarne til at skakas. DeFoë RobCr. 118 (1752). Hvar gång trädet skakas faller alltid något löf. Granlund Ordspr. (c. 1880). Lagmanskan .. (som kommer in med ett ris:) Jaså, Ni är der och skakar på trä't .. kom Ni stygga ungar ska Ni få af mig. Strindberg HögreR 40 (1899). Orkanlika vindstötar skakade .. de urgamla träden. Hultman SvDiam. 48 (1909). Hon skakade och skakade grenen, men förmådde ej få ner mer än två små äpplen. Östergren (1939). — särsk. (i sht i vitter stil, mera tillf.) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. Nah. 3: 12 (Bib. 1541). Gyllne frukt må andra skaka; / jag vill dröja och försaka, / i min lustgård vill jag vaka, / medan träden knoppas där. Karlfeldt FridVis. 81 (1898).
b) i fråga om skakande av mätkärl för fasta (t. ex. pulverformiga) ämnen för att bringa dess innehåll att sätta sig o. därmed uppnå att mätkärlet rymmer mer l. att en konstant volym av ämnet åvägabringas; särsk. (i sht i fråga om ä. förh.) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., dels i uttr. skakat mått, i sht förr äv. mål, dels ngn gg ss. adv.: i l. med skakat mått. Itt gott mått, wel stoppat, skakat och öffuerflödhande skal man giffua vthi idhart skööt. Luk. 6: 38 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1937; i bild). I sälljande och köpande skall allt stoppande och skakande bliffva affskaffatt. RP 7: 162 (1638). CupVen. A 7 b (1669: skakat mått). Mätandet bör .. ske skyflat och skakat, så at all den Spannemål bringes in i Tunnan, som där kan innehållas, ock när Tunnan är full, skakas den 2. à 3. gånger .. emot gålfwet eller båttnen. PH 2: 1259 (1735). Clason PVetA 1751, s. 39 (: skakadt .. mål). (Krateren) inrymde åtta och en half kannor struket, men icke skakadt mål. SvLitTidn. 1819, sp. 430. TNCPubl. 39: 90 (1968; i fråga om skakande av pulver för åvägabringande av konstant volym).
c) i fråga om skakande av annan person l. annan persons kroppsdel (l. i fråga om ett djurs skakande av ett annat djur o. d.), i sht i syfte att skada l. bestraffa l. hota l. skrämma l. dyl. l. att väcka honom (resp. det) till medvetande l. eftertanke o. d.; särsk. dels i uttr. skaka liv i ngn, gm skakande väcka ngn (till medvetande), dels i sådana uttr. som skaka ngn ur sömnen, gm skakande väcka ngn (se e), skaka ngn vaken, väcka ngn (till medvetande) gm skakning (se f); förr äv. i uttr. skaka ngn på näsan, fatta ngn i näsan o. ruska hans huvud. (Männen) hade (vid ett våldsamt uppträde) på kÿrkiegårdenn .. skaket en diekne. 3SthmTb. 1: 186 (1593). Han (hade) fattet barnet i hååret och skaket thes hufuwdh, och stött thett emot muren. Därs. 2: 6 (1596). De som falla uti Wanmächtighet, och dåna, dem plägar man .. skaka på Näsan wed det man nämbner deras Nambn. Roberg Beynon 127 (1697). (Dödgrävaren) fann sin kamrat liggande på grafven. Hvad djefvulen går åt dig! — ropade han, skakande lif i den fallne. Blanche Våln. 85 (1847). Han (tog) sin .. son i nacken och skakade honom som en råtthund skakar en råtta. Bergman Mark. 171 (1919). Gunnel måste skaka liv i mig, men det var också första och enda gången jag försov mig på den gården. Schulze Dräng 322 (1933). (Busschauffören) tittar på .. (den insomnade passageraren), skakar i den trötte och säger: Du skall av här. SvD 27/6 1943, Söndagsbil. s. 2. — särsk. (i sht i vitter stil, mera tillf.) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (Avunden) rusar osz til lijfs, och slijter, skakar, skänder, / Ther hon sijn tand kan fästa: äliest går hon Lönsk, / Och glupar vnder musk. Stiernhielm Parn. 2: 7 (1651, 1668). Låt kraftenes ord skaka dig till eftersinning, syndare! Wallin 1Pred. 3: 239 (c. 1830).
d) i fråga om skakande av vapen l. tillhygge l. knytnäve o. d. ss. uttryck för stridslust l. vrede l. varning l. hot l. önskan att skrämma l. dyl. l. av finger ss. uttryck för (mild) varning l. tillrättavisning o. d. (särsk. i förb. med prep.-bestämning inledd med mot l. åt, förr äv. till, angivande mot vilken l. vilket stridslust l. vrede osv. riktas); äv. (i sht i skildring av ä. förh.) i fråga om skakande av sköld ss. uttryck för missnöje l. otålighet o. d. Måns Pederssonn .. skakade sinn yxehammar till een dannemann (som ville göra honom emot). G1R 23: 406 (1552). (Han) skakar .. Carbatzen åth honom säijandes: Thet wore åldrig (dvs. aldrig) bättre giort än torcka tig något kring om öronen med denna för tijn Skamlöösheet. HärnösDP 1661, s. 30. (Kung Thorberg) skakade .. på sköllden, och sade sig icke willia höra itt ord mer af honom (dvs. kung Rolf). Verelius Gothr. 136 (1664; fvn. orig.: bardi .. à skiolld sinn). De uproriske hade slagit en ring omkring (sin anförare). .. De svängde svärden öfver sina hufvuden och skakade Lantsarna. Eurén Kotzebue Cora 130 (1794). ”Du som bär medalj på rocken, / Är för god att slåss.” / Sagdt; sin sabel sågs han skaka, / Sprängde af med stolt förakt. Runeberg 2: 85 (1847). (Barnet till sin mor:) Om jag .. vore en liten grön papegoja .. skulle du hålla mig i kedja? .. Skulle du skaka fingret åt mig och säga: ”Ett så'nt otacksamt kräk till fågel! Den gnager på kedjan natt och dag?” Hallström LevDikt 319 (1914). Varnande skaka fingret (mot ngn). Östergren (1939). — särsk. (i sht i vitter stil) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. Fanatismen vågar ej mer med hotande upsyn skaka en blodig bila. LBÄ 21—22: 8 (1799).
e) med obj. jämte adv. (i sht i särsk. förb.) l. (adv. o.) prep.-bestämning, angivande att ngn l. ngt gm skakning avlägsnas från l. bringas att lossna o. falla ned o. d. (i l. på l. över ngt; jfr a, i, l) l. att ngn l. ngt gm skakning bringas att komma ut ur ngt l. ur ett visst tillstånd (jfr c); särsk. i uttr. skaka sömnen ur ögonen, förr äv. utur sinnet och kroppen, ruska på sig så att man blir vaken l. upphör att vara sömnig. När iag .. skulle ållon af een Eek skaka och nederslå (osv.). VDAkt. 1682, nr 154. Sylvius Curtius 585 (1682: skakat Sömpnen uthur Sinnet och Kroppen). Äplet icke skakas / Frå trädet längre bort, än at ju arten smakas. Kolmodin QvSp. 1: 536 (1732); jfr SKAKA BORT. Skaka ngn ur sömnen. Schulthess (1885). Magister Eneman .. skakade ett par krokodilungar ur två medförda flaskor. Heidenstam Karol. 2: 163 (1898). När det led mot midnatt .. skakade den gamla Akka sömnen ur ögonen. Lagerlöf Holg. 2: 428 (1907). (Gustav Vasa) skakade sitt tvärklippta, gula hår ur pannan. Heidenstam Svensk. 1: 297 (1908). Strömmingen skakas loss ur skötarna. TurÅ 1915, s. 215 (bildunderskrift); jfr f. Fisken var längesen skakad och plockad ur garnet och med träspadar sammanskovlad i två ansenliga drivor. Hemmer Morgongåv. 69 (1934). Stormen skakar blad och frukter från träden. Östergren (1939). — jfr AV-, BORT-, LÖS-, NED-, UR-, UT-SKAKA. — särsk. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. Utur Frankrike. Skriws, (hwem hörde nånsin Makan) / När the will haa een Knekt ell' Ryttare, the skakkan / Strax utaf somma Trän som slika Frukter bär. Lucidor (SVS) 214 (1672). Nu skeer .. thet, at en starck Storm skakar vthur samma vpgångne Moln en ymnig Regnskuur. Sylvius Curtius 307 (1682). (Han) tog mig med begge händer i kragen och ruskade mig så att vettet höll på att skakas ur hufvudet. Adelsköld Dagsv. 2: 59 (1900). För ögonblicket hade vi än en gång (i skydd av mörkret) skakat fienden från halsen. Essén Reitz DödHäl. 133 (1933). (Fröken Alexandra) sjöng .. Schuberts Heidenröslein. .. Den där blyga rosen på heden skakade fröken Alexandra Vind-Frijs' sylvassa röst bladen av. Krusenstjerna Pahlen 4: 20 (1933). Hon skulle vilja skaka sin egen kärleks friska äppelblom över dem. Dens. Fatt. 3: 503 (1937). särsk.
α) i uttr. skaka (ngt) ur (i sht förr äv. utur) ärmen l. rockärmen, äv. armen l. sin rockärm o. d., i sht förr äv. ärmarna l. armarna, förr äv. armbågen, angivande att ngn åstadkommer ngt (vanl. resultat av intellektuellt l. konstnärligt arbete) med lätthet l. utan överdriven möda; jfr ARM, sbst. III 1 a, ROCK-ÄRM. Schroderus Os. 1: 620 (1635: vthur Armen). En Postill-ryttare kan skaka en predikan ur ärmen. Dalin Arg. 2: 267 (1754; uppl. 1734: ur armbogan). Nordforss (1805: ur sin rock-ärm). Jag har .. en alldeles egen talang .. att lätt och fort kunna fylla en sida, eller som man säger: skaka ur armen. AJourn. 1813, nr 26, s. 3. Weste FörslSAOB (c. 1815: ur ärmarna). Hedenstierna Kaleid. 11 (1884: ur armarne). Hon brydde sig föga om att lägga sina ord logiskt och ordentligt, utan lät dem komma som skakade ur ärmen. Nygård Päivärinta Bild. 4: 66 (1887). Ingen författare kan mäta sig med .. (Lope de Vega) i konsten att skaka vers ur armen. Grimberg VärldH 9: 28 (1940).
β) (i sht i vitter stil, mera tillf.) i fråga om att ngn andligen ruskas om o. väckes ur liknöjdhet l. försoffning l. passivitet o. d.; jfr s γ. Herren (har) nu .. fått liksom slå reveil, hwarpå några begynt skaka sömnen ur ögonen och wäcka på sina grannar. SRosén (1740) i KyrkohÅ 1911, MoA. s. 50. För att väcka landsmännen till någon sansning och skaka vederbörande ur sin långa syndasömn, förmente jag att någonting borde vågas. AIArwidsson (1821) hos Estlander II. 3: 108. Tack för de mäktiga rörelser, som just i våra dagar skaka folken utur deras slummer! Wikner Pred. 311 (1875). Skaka ur dvalan de liknöjda trälarna. Aurell Irrbloss 21 (1919).
f) med obj. o. därtill ansluten adjektivisk predikatsfyllnad angivande resultat av skakande; jfr c. Man skakar Mopsus vaken. Atterbom LÖ 2: 298 (1827). (Bonbons av gelé) öfverdragas med passande fondant (dvs. ett slags glasyr), skakas glatta och ställas med bottnen i hagelsocker. Grafström Kond. 84 (1892).
g) i fråga om skakande av sikt l. såll o. d. i syfte att försätta i sikten osv. befintliga partiklar i rörelse o. därigm möjliggöra deras avskiljande från varandra. Miölet sichtes och skakas genom en Hårsäck, så at sådarne strödas thedan. Schroderus Comenius 404 (1639). Ju mer man skakar sållet, ju mer rinner der ur. Granlund Ordspr. (c. 1880). Strindberg Skärk. 195 (1888; i fråga om skakande av sikt på mekanisk väg).
h) i fråga om skakande av vätska l. vätskeblandning l. fasta föremål (jfr b, g) i behållare o. d., särsk. i syfte att åstadkomma (bättre) blandning; särsk. med avs. på lotter (se LOTT, sbst.2 1, 2): blanda gm skakning. Man måste wäl ränsa Muszeronerne, twätta dem wäl och skaka dem uthi ett Lijnkläde. Rålamb 14: 87 (1690). I kopparhjelmen man skakar / Lotterna. Adlerbeth Æn. 121 (1804). Skaka din blanning; koka den opp med finare örtblad. Dens. HorSat. 71 (1814). Estern skakas några gånger med utsp. sodalösning för att avlägsna ättiksyra, därpå med vatten. Starck Kemi 249 (1931). Skakas väl! påskrift på medicinflaska. Östergren (1939). — jfr GENOM-, OM-, SAMMAN-SKAKA. — särsk. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. Gift och qval jag (dvs. Svante Stures maka) i hans (dvs. E. XIV:s) bröst vil skaka. Lidner (SVS) 1: 305 (1781); jfr e slutet. Lust och olust skakas (vid förälskelse) om varandra, så att man inte kan skilja dem åt — det är abnormt — en liten själssjukdom. Asplund Stud. 18 (1912).
i) i fråga om skakande av fisksköt o. d. i syfte att lösgöra fisk ur garnet; särsk. med avs. på fisk, i sådana uttr. som skaka (loss) fisk ur garn (se e). Fatab. 1929, s. 130. Man kunde skaka skötarna ombord och lägga dem på nytt och göra hemfärden först sedan man bärgat in en ordentlig fångst. UNT 1942, nr 267, s. 9.
j) (i vissa trakter, i sht förr) i fråga om skakning av lin (för hand l. med tillhjälp av käpp) i syfte att befria det från skävor (jfr RISTA, v.3 1 c β); äv. i utvidgad anv.: bearbeta (lin) medelst skäktkniv, skäkta. (Prästen) hade lärt finngummorna att odla lin. Han .. hade själv både sått och häcklat och skakat. Lagerlöf Liljecr. 166 (1911). Rig 1934, s. 6 (i fråga om förh. i Uppl.).
k) försätta (sitt huvud) i mer l. mindre hastiga rörelser (fram o. åter; jfr l); i sht i fråga om en persons upprepade vridningar av huvudet fram o. åter i sidled ss. uttryck för avböjande l. ogillande l. betänksamhet l. tvekan o. d. (i denna anv. numera vanl. i uttr. skaka på huvudet); jfr RUSKA, v.3 I 3 (a). Skaka hufwudet, at betyda, man intet wil. Linc. (1640; under abnuo). (Flickan som troddes vara anfäktad av djävulen) fördes .. in i kammaren, där hon .. darrade och skalf, skakade hufvudet hit och dit och såsom utan allt sinne. Gadelius Tro 2: 262 (i handl. fr. 1730). Den gamle höfdingen skakade på hufvudet åt sin ärelystne fostersons förslag. Geijer I. 2: 49 (1811). (Tomten) För sin hand genom skägg och hår, / skakar hufvud och hätta — / ”nej, den gåtan är alltför svår, / nej, jag gissar ej detta”. Rydberg Dikt. 1: 140 (1882). En ganska vanlig företeelse hos gäddan .. är att den efter den första rushen går upp till ytan och, stående .. rakt upp och ned i vattnet, öppnar munnen och skakar på huvudet. Hammarström Sportfiske 229 (1925). Hon kastade sig ned vid bordet och skakade förtvivlad sitt huvud. Siwertz Varuh. 143 (1926). Han .. kommer med ett förslag: — Jag kanske får bjuda på en kopp kaffe? Jag skakar på huvudet. Sjögren TaStjärn. 92 (1957). jfr (med innehållsobj.): Han skakar ett missnöjdt skakande på sitt gamla, anlitade hufvud. Strindberg RödaR 106 (1879). — jfr HUVUD-SKAKNING.
l) försätta (sitt hår l. skägg l. sin man o. d.) i rörelser gm att skaka på huvudet (se k); särsk. dels i sådana uttr. som skaka håret l. sitt hår ur pannan, gm skakning avlägsna håret resp. sitt hår ur pannan (se e), dels ngn gg i uttr. skaka på skägget, ss. uttryck för avböjande l. ogillande l. betänksamhet l. tvekan o. d., skaka på huvudet. Macbeth. Du (dvs. den mördade Banquo) kan ej säga jag har gjort det; skaka / Ej dina blodiga lockar mot mig så! Hagberg Shaksp. 9: 265 (1850). Med undantag af några betänkliga gubbar i rådsalen, som skakade på skägget öfwer det för landet gagnlösa Tyska kriget, hade Konungens (dvs. G. II A:s) ridderliga anda .. anstuckit hela Swerges menighet. Afzelius Sag. VIII. 2: 137 (1857). (Hästarna) skakade sina manar. Rydberg Vigg 4 (1875). (Den unge vikingen) skakar lätt på sitt långa, gula hår och börjar tala. Schück o. Lundahl Lb. I. 1: 44 (1901). Sjögren TaStjärn. 9 (1957; med avs. på hårsvall).
m) [jfr eng. shake a shimmy] i uttr. skaka shimmy, dansa shimmy (med de för denna dans utmärkande skakningarna på axlar o. höfter) l. göra sådana rörelser (med axlarna osv.) som utmärka denna dans. Ibland hände det, att en liten amerikanska började skaka shimmy med axlarna och ryggen till min sång. Ericsson Hundl. 235 (1923). Östergren 5: 1293 (1938).
n) i fråga om handlingen att ta ngns hand o. (lätt) skaka denna samt i anv. som ansluta sig härtill; i sht (ss. uttryck för hälsning l. tack l. löfte l. bekräftelse av en överenskommelse o. d.) i sådana uttr. som skaka hand, äv. (vard.) labb l. tass (med, ngn gg äv. på ngn) l. skaka ngns hand, stundom äv. skaka (ngn i) handen, äv. med förbleknad innebörd: ta (ngn) i hand l. trycka handen (på ngn) l. växla handslag (med ngn) o. d. (ss. uttryck för hälsning osv.); stundom äv. oeg.; jfr HAND 2 b ϑ, LABB, sbst.1 2, TASS. Hedengrens belägenhet är .. i sin yttersta häftighet, han har svårt at framföra et enda ord; Rosalie fattar hans hand, skakar den, och fixerar honom. Han sliter sig ur hennes armar. Björn FörfYngl. 111 (1792). Att skaka hand med en owän anses (i Engl.) för ett afgjordt försoningstecken. Geijer Brev 50 (1809). (Han) skakade mig dugtigt i handen (ss. välkomsthälsning). Törneros (SVS) 2: 75 (1827). (Jag) vandrade .. omkring i Bern .. och skakade tass med dess björnar, som, ehuru förvandlade i sten, .. paradera på torgen och kring brunnarne och så landsmannavänligt räckte mig tassen. Bremer GVerld. 1: 5 (1860). Aldén Getapul. 5 (1883: skakat handen). WoL 1266 (1889: på). Det berättades .., att presten talat med Bill ett par minuter och att de sedan skakat tass med hvarandra. Lund 1896, nr 68, s. 3. SvD(B) 1929, nr 54, s. 16 (: skakade labb med). Hellström Kärlek 302 (1942: skakade hand med). — jfr HAND-SKAKNING.
o) om ridhäst l. vagn o. d.: bringa l. komma (ryttare resp. person som åker) att (på ett obehagligt l. plågsamt sätt) studsa l. kastas fram o. tillbaka l. i sidled; i pass. äv. övergående i intr. bet.: färdas med fortskaffningsmedel där man försättes i sådana rörelser. En Hårdtrafwande Häst skakar Hofmannen (dvs. ryttaren). Schroderus Comenius 453 (1639; t. texten: schüttelt). Denna wagnen har skakat mig förskreckeligen. Serenius (1741). För den som var van att fyra gånger om året skakas igenom halfva Sverige på dåliga landsvägar .. bjöd denna .. reserout (mellan London o. Bath) idel öfverraskningar. Blanck GeijerEngl. 74 (1914). — jfr GENOM-SKAKA.
p) [jfr t. erschütterung, lat. commotio] ss. vbalsbst. -ning, om (ss. skakning av vederbörande organ uppfattad) rubbning av ett inre organs funktioner, förorsakad av stöt l. slag mot den kroppsdel som inrymmer organet; äv. om sjukdomstillstånd framkallat av sådan rubbning; numera företrädesvis i ssgn HJÄRN-SKAKNING. En Poët fick et dunderslag (av en klubba) och skakning i hiärnan, derföre at han mente sig göra dråpeliga Verser. Dalin Arg. 1: 73 (1733, 1754). Collin Ordl. (1847; äv. om sjukdomstillstånd). — jfr RYGG-MÄRGS-SKAKNING.
q) i fråga om att ngn skakas av frossa l. rysning(ar) l. konvulsion(er) l. köld l. skratt l. fasa o. d. Han snyftar, så at han skackas theraf. Lind 1: 435 (1749). Någre (deltagare i väckelsemötena) hade under den tiden de lågo hänryckte convulsioner och skakades underligen. FinKyrkohSP 5: 115 (c. 1778). (Den sjuke) galten / Skakas med spärradt svalg och trötta lungor, af hostan. Adlerbeth Buc. 105 (1807). Fasa och förtviflan skaka hela hennes varelse, när jag nalkas hennes bädd. Jolin MSmith 74 (1847). Ehuru insvept i en schal skakades Maria ännu af köld. Hillman Palacio Valdés MoM 46 (1895). Det var kallt och rått i de låglänta trakterna omkring flodbädden. .. När hon passerade dessa kalla bälten, skakades hennes axlar av en rysning. Wachtmeister Budden JohnDjÄv. 41 (1933). Hans väldiga kroppshydda skakades av skratt. Bergman Skyar 251 (1936).
r) (numera föga br.) i uttr. skaka tänderna, klappra l. skallra med tänderna (av köld l. rädsla o. d.), hacka tänder(na). Nordforss (1805). Lindfors (1824).
s) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr slutet av a, c—e o. h samt n o. 2). En menlös lefnad smakar / Then Gyllne tidens ro: / Lyckans blåst hans hus ej skakar. Lindahl MenlöshT 5 (1749). En .. halfsann och halfrimlig förbindning af begrepp, som ej håller att skaka på det ringaste, innan hela lappverket faller i bitar. Runeberg ESkr. 1: 288 (1833). Se, våldet .. / .. kommer till dig (dvs. svenska folket) en dag / Och skakar på fjellstängd port. Snoilsky 3: 54 (1883). När lyckan skakade sina vingar och flög ifrån honom (osv.). Lange Thackeray Esm. 506 (1926). Han var förr i världen en kraftig karl och gick rak i ryggen, men även en sådan reslig stam börjar luta, när sjuttio år fått skaka den. Hultenberg Zahn Fjällv. 221 (1932). — särsk.
α) med avs. på ok (se OK, sbst. 1 b) l. boja (se BOJA, sbst.1 3) o. d., i uttr. angivande att ngn är ofri l. underkuvad (o. söker frigöra sig). Jesus är uppstånden. Skaka din ewiga boja, du mörksens furste. Hagberg Pred. 1: 159 (1814). Sina flesta krig måste .. (Sanherib) föra mot söder, där Babylon och Elam efter gammal vana fortsatte att skaka på det assyriska oket. Tegnér Niniv. 80 (1875). (Kärleken till Brandes) annullerar .. (Victoria Benedictssons) visdom och .. föresatser. Och dessemellan skakar hon sina kedjor och hatar honom. Böök i 3SAH LX. 2: 326 (1949).
β) i hyperbolisk anv. för att beteckna mycket starka l. skärande ljud (särsk. applåder l. skratt). När Ryssarne sågo / Herrskarn i våda, strax med ett bergen skakande härskri / Störtade alle vildt i hans spår. Stagnelius (SVS) 3: 82 (1817). Tårar glänsa i tusen ögon, när Simon slutar spela, och applåder skaka teaterns murar. Gustafsson Ber. 17 (1875). En elakartad hosta skakade det lilla rummet. Strindberg RödaR 20 (1879). Ett så smittande skratt som hans har aldrig skakat en teatersalong. Zetterström TjusPanopt. 205 (1937).
γ) (i sht i vitter stil, mera tillf.) i fråga om väckande ur liknöjdhet l. försoffning l. andlig dvala o. d.; jfr e β. (Olof Eneroth) har skakat på liknöjdheten, häft okunnigheten, afväpnat våldsamheten. Wieselgren GDag. 292 (1881, 1901).
2) i vissa oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1.
a) störa (ngts) jämvikt l. ro; komma (ngt) att vackla; rubba (ngt); äv. övergående i bet.: hemsöka l. drabba (ngt) med störning(ar) l. omvälvning(ar) o. d. ss. följd; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. ss. vbalsbst. -ning: rubbning, störning, äv.: omstörtning, omvälvning. Fundamentet til Freden skakades. Stiernman Riksd. 982 (1641). Gustaf (II Adolf) tillträdde et igenom inbördes oroligheter skakadt rike. Höpken 1: 248 (1771). Det var icke lätt (för K. XII), at återställa den allmänna Crediten, efter alla des skakningar i de förra tider. Schönberg Bref 3: 337 (1778). Orsaker och tillfälligheter samla sig från alla kanter att skaka vårt förtroende för Himlaläran. Lehnberg Pred. 1: 20 (c. 1800). (En) verksamhet, som hans skakade helsotillstånd nekade honom att, som förr, sköta. Bremer Hertha 199 (1856). Ett stort krigs våldsamma skakningar. Hagberg VärldB 198 (1927). (Antiochos III:s) rike skakades av uppror och led av finansiella svårigheter. Grimberg VärldH 3: 532 (1928). Den stora schismen hade skakat kyrkan i dess inre och nedsatt hierarkiens auktoritet. Ymer 1951, s. 261. jfr REVOLUTIONS-, SAMHÄLLS-SKAKNING.
b) med avs. på person l. sinne l. nerver o. d.: bringa ur jämvikten l. ordningen; (häftigt) oroa l. göra nervös l. gripen l. omtumlad l. upprörd o. d.; äv. dels i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: oroad l. nervös l. gripen l. omtumlad l. upprörd osv., dels i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som gör en oroad osv. Wij, som fulmechtige ähro, (kunna) icke fördrista oss til at consentera det, som wåre hemmawarande medbrödher så högt skaka kunde. 1BorgP 169 (1675). (E. XIV) hade nu (i slutet av maj 1567) rest til Svartsiö så skakad i sit samvete och der hos så förvirrad, at han sig med regeringen ej kunde befatta. Dalin Hist. III. 1: 657 (1761). En stilens tukt och aga, som icke hänför, men intar, icke skakar, men lugnar. Tegnér (WB) 4: 115 (1824). Palmblad Nov. 3: 43 (1841; i p. pf., om sinnen). Jag .. var djupt skakad af en inre strid, som gällde hela min förestående framtid. Hwasser VSkr. 1: 34 (1852). Förposterna böra planmässigt begagna sig af eldgifning för att oroa, utmatta och skaka försvararen. FälttjRegl. 1900, s. 112. En dikt som Flickan i ögat är .. ett skakande vittnesbörd om att .. (Frödings) högsta önskan (dvs. att få uppleva verklig kärlek) förblev ouppfylld. Olsson Fröding 280 (1950). jfr SINNES-SKAKAD, HJÄRT-, NERV-, SINNES-, SJÄLS-SKAKANDE o. SINNES-, SJÄLS-SKAKNING.
3) [jfr motsv. anv. i lt. o. holl.] sjöt. överhala löpande part (dvs. föra parten i riktning motsatt den vid halning) i (talja o. d.); lösa spänning i (talja) gm överhalning av löpande part (varigm avståndet mellan taljans block ökas); äv. med avs. på gårding o. d.: överhala (äv. i sådana uttr. som skaka lös gårding o. d., lossa o. överhala gårding osv.); äv. med avs. på rack o. d.: lossa gm överhalning av löpande part i (rack)talja; ngn gg äv. med avs. på rev: (med hjälp av revtalja) lossa l. slå ut. Skaka löös Buuk och Nockgårdingar. Rosenfeldt Tourville 9 (1698; ss. kommando). Lossa racktaljan och skaka racken. Roswall Skeppsm. 1: 24 (1803). Vid åtta glas skakade vi refvet ur focken och satte öfre stormärs refvad. GHT 1905, nr 221 B, s. 4. Löparens längd måste vara så stor, att taljan kan ”skakas” (”överhalas” eller utdragas) till ett avstånd mellan blocken, överstigande den längd, som genom taljans halande skall ”tagas hem”. Hägg Flagga 72 (1937). SohlmanSjölex. (1955). — jfr AV-SKAKA. — särsk. i utvidgad anv., i uttr. skaka en ända o. d. klar, sträcka ut en tågända osv. från stället för dess beläggning rakt utåt däck så att alla bukter o. kinkar redas ut (o. därmed göra tågändan osv. klar att halas). Missödet .. att hela ändan går till väders, i en enda massa oklara bugter, och slutligen kanhända blåser öfver i lä, då den skakas klar. Oxenstierna Vanderdecken 34 (1865).
II. refl. (jfr III c); äv. (i bet. 1, 2 a) i uttr. skaka på sig.
1) skaka (i bet. I 1) sin kropp, i sht för att befria sig (l. sina kläder) från väta l. för att motverka frusenhet l. stelhet i kroppen l. ss. uttryck för obehag l. avsmak l. likgiltighet o. d.; numera oftast i uttr. skaka på sig; jfr RUSKA, v.3 II. Utur ett lijtet träkäril göt (prästen) rödt wijn på .. lijket, något lijtet som öf:r bleef gaf han een dhel een karl dricka, som satt på grafzbrädden, dhet andra slog han honom på hufwudet, då karlen begynte skaka sig. KKD 5: 46 (1709). Carlsson var icke mannen, som lät obehagliga förnimmelser inverka på sig mer än han ville, utan han hade kropp att ta skurarne, skaka sig och låta det rinna af. Strindberg Hems. 167 (1887). Fabbe gäspade, skakade på sig och steg långsamt upp. Rydberg Vap. 315 (1891). Jag skulle (vid festen) vara klädd till blomsterflicka (sade Stellan). — Hu! Jacob Levin skakade på sig. Krusenstjerna Pahlen 4: 16 (1933). Så gnällde grammofonen och så kunde man skaka sig och skruva sig i takt. Aurell NBer. 125 (1949). Lidén skakade på sig liksom en hund som kommit upp ur vattnet. Siwertz Tråd. 33 (1957). — särsk. med adjektivisk predikatsfyllnad l. (i sht i särsk. förb.) adv. angivande resultat av att person l. djur skakar sig. Hallström VilsnF 10 (1894: skaka sig varm). Ett par damer kommo bakifrån och togo honom en vid hvar arm, han skakade sig lös och hörde ett par glåpord, som (osv.). Bergman Dröm. 37 (1904). (Hunden) drog sig morrande undan och skakade sig torr. Knöppel SvRidd. 215 (1912).
2) (†; se dock a o. b) försättas i mer l. mindre häftiga, fram o. tillbaka l. upp o. ned l. från sida till sida försiggående rörelser, skakas (se I 1), skaka (i bet. III); särsk. i fråga om färd i vagn o. d. som skakar (se I 1 o, III a), äv. övergående i bet.: utsätta sig för att bli skakad. Dhen öfwersta Spetzen aff .. (vulkanen Etna började) gifwa ett faaszachtigt Liudh ifrån sigh då j medlertijdh Jorden nedan til sigh skakade. RelCur. 162 (1682). Reuter (hade) skakat sig såsom hade han warit ursinnigh och dragit på wärjan. ConsAcAboP 10: 284 (1712). Hela stapelskrufwen skakar sig wid ringningen (med kyrkklockorna). VDAkt. 1751, nr 283. Jag (råder) Dig ingalunda, att skaka Dig på de infernaliska Tyska chausséerrna. Beskow (1833) i 3SAH XLVI. 2: 167. — särsk. (numera föga br.)
a) i uttr. (fara ut att) skaka på sig, (fara ut o.) åka (i vagn o. d.), (fara ut o.) röra på sig l. resa (t. ex. för rekreation). Nordforss (1805). (Jag) far ut litet nästa sommar, att skaka på mig, som mer än någonsin behöfves. Beskow (1836) i 3SAH LIX. 3: 89. Akademien betalar resan (till Sthm), och det kan göra dig (dvs. Atterbom) godt att skaka litet på dig och se dina Stockholmsvänner på ett par dagar. Dens. (1841) Därs. XXXVII. 2: 64. Dalin (1854).
b) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. Några Nationer lifvas och uppstå; deras svärd skaka sig, längtande att få dränka sig i förtryckets hårda bröst. CGNordforss i 2SAH 10: 247 (1822). För sin maka / De ljufsta driller trogna vakteln slår, / Med bifallsdoft orangerna sig skaka, / Och (osv.). Atterbom LÖ 1: 240 (1824).
III. intr.: vara försatt i mer l. mindre häftiga, fram o. tillbaka l. upp o. ned l. från sida till sida försiggående rörelser (åstadkomna gm skakning (se I 1) l. på annat sätt framkallade hos ngn l. ngt); stundom liktydigt med: skälva l. darra l. vibrera; äv. dels opers., dels med refl. obj. o. predikatsfyllnad (se c); äv. i p. pr. mer l. mindre adjektiviskt, i överförd anv.: som innebär l. kännetecknas av sådana rörelser (i denna anv. stundom svårt att skilja från I 1). Skaka som ett (asp)löv av rädsla. Skaka av skratt. Skaka av vrede, raseri. Han frös, så att han skakade. Skaka på handen; jfr SKAK-HÄNT. (Han) fructadhe .. sich for itt skakande löff. OPetri 2: 121 (1528). (Hon) skrattade .. så at magen skakade. Dalin Vitt. 3: 334 (c. 1752). (Solens) ljus uppkommer allenast af en mycket qvick darrning, eller en viss skakning i dess finaste delar. De Rogier Euler 1: 77 (1786). TT 1874, s. 73 (i p. pr., om rörelse). (Pastorn) slog igen sin dörr, så att det skakade i hela herdatjället. Wallengren Mann. 189 (1895). Marken skalv, och husen skakade. Lagerlöf Holg. 1: 115 (1906). Jag skakade av upphetsning. Martinson ArméHor. 92 (1942). — jfr DARR-, FROSS-, JORD-, NERV-SKAKNING m. fl. — särsk.
a) om fortskaffningsmedel, särsk. vagn l. tåg; äv. med nära anslutning till I 1 o, med tanke på att fortskaffningsmedlet vid sin rörelse utsätter passagerare o. d. för (obehagliga l. plågsamma) ryck l. stötar l. vibrationer (i denna anv. äv. om ridhäst). Thess (dvs. ridhästens) maka, Att skaka, jag aldrig har kändt. Runius (SVS) 2: 310 (c. 1710). Thenna wagnen skakar grufweligen. Lind (1749). Tåget rasslar och skakar. Ekelund Syn. 23 (1901).
b) under l. gm skakning förflytta sig l. förflyttas; särsk.: skakande (på vagn l. tåg o. d.) transporteras l. färdas. Vi skakade .. (från Wolgast) på postvagn öfver tre mils eländig väg till Gripswald. Leopold (SVS) II. 1: 124 (1781). Man orkar ej i mulans sadel skaka (i det nutida Spanien), / Man rutschar kring på skenor utaf jern. Snoilsky 1: 82 (1869). I fem eller sex dagar skakade .. (de i Ystad ilandförda) brevsäckarna på postkärran, innan de brötos i Stockholm. Heidenstam Svensk. 2: 352 (1910). (Pianot på varietén) åstadkom ett infernaliskt oväsen. .. Samtidigt skakade det smutsgula förhänget åt sidan och (osv.). Essén HExc. 122 (1916).
c) (mera tillf.) med refl. obj. o. därtill ansluten objektiv predikatsfyllnad. (Vi nordbor) skaka oss sjuka under resor, som räcka i långa veckor (för att få se södern). Tavaststjerna Bröl. 36 (1893).
d) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk. i uttr. angivande att ngt befinner sig i ett vacklande l. labilt l. oroligt tillstånd. Det nödvändiga, är gränsen för vårt nöje. .. Et ymnigare mått af ägodelar, väcker väl en hastig skakning i våra känslor; men (osv.). Lantingshausen Young 1: 183 (1787). Baron Julius nedföll, öfverväldigad af en synbar inre skakning. Almqvist JK 69 (1835). O, hvad hans gamla syndiga nerver skaka (när han ser de osedliga fotografierna)! Strindberg NRik. 72 (1882). När samhället skakade i sina grundvalar, må man ej undra, om (osv.). Wirsén i 3SAH 2: 299 (1887). Det skakar oroväckande i fogarna hos Stockholms-Kamraternas fotbollsledning. DN(A) 1964, nr 259, s. 26.
Särsk. förb.: SKAKA AV10 4, äv. UTAV04.
1) till I 1 e: gm skakning bringa (ngn l. ngt) att falla ned l. lossna l. avlägsnas (från ngt l. ngn); skaka (ngt) så att ngt icke önskvärt (i sht damm o. d.) faller av l. avlägsnas; äv. i uttr. skaka av ngt l. ngn ngt, gm skakning befria ngt resp. ngn från ngt; äv. oeg. l. bildl., särsk.: göra sig fri från (ngn l. ngt). Thet stofft som lodde widh oss aff idhar stadh, skake wij aff på idher. Luk. 10: 11 (Bib. 1541). (Prometheus:) Jag .. skall fördraga mina sorgers mått, / Till dess min oväns sinne skakat af sin harm. Solander Aisch. 16 (1875). (Nils Holgerssons) träskor, som storken hade skakat av honom (då den lyfte honom med näbben). Lagerlöf Holg. 1: 74 (1906). Lennart aktade sig väl att på något sätt förhjälpa sin kusin ur hans .. kris. Han skakade brutalt av honom mitt på ett stort och ödsligt torg och (osv.). Siwertz Eld. 89 (1916). Skaka av mattorna. SvHandordb. (1966). jfr avskaka. särsk. i uttr. skaka av sig ngn l. ngt l. skaka ngn l. ngt av sig, gm skakning befria sig från ngn l. ngt; stundom äv. utan obj.: ruska av sig ngt icke önskvärt (i sht snö l. regnvatten l. resdamm o. d.); i sht oeg. l. bildl. AOxenstierna 8: 609 (1633; bildl.). Schroderus Os. III. 1: 7 (1635: vtaff sigh; bildl.). Wirsén NDikt. 51 (1880; utan obj.). (Hon) märkte nog att Erik ibland försökte skaka av sig brodern, bli ensam med henne. Fogelström Minns 180 (1964).
2) (numera bl. tillf.) till III b: skakande (på vagn l. tåg o. d.) ge sig av l. fara i väg. Kl. 9 .. lämnade jag Wien och skakade af i en gammal järnvägskupé. Wennerberg Bref 2: 80 (1852). —
SKAKA BORT10 4. till I 1 e: gm skakning avlägsna (ngt) l. befria sig från (ngn l. ngt); äv. oeg. l. bildl.; jfr skaka undan. Nordforss (1805). Jag skakade bort alla tråkiga tankar. EFries (1880) hos Cederschiöld Banbr. 76. jfr bortskaka. —
SKAKA EFTER10 32, äv. 40. sjöt. till I 3: skaka lös (gårding o. d.). Rosenfeldt Tourville 11 (1698). —
SKAKA FRAM10 4.
1) till I 1: gm l. under skakning bringa (ngn l. ngt) att komma fram l. skaffa fram (ngn l. ngt); äv. bildl. Nordforss (1805). Jag (dvs. Joar Blå) kan wäl också skaka fram en konung undan denna min kappa. Fryxell Ber. 2: 42 (1826). jfr framskaka.
2) till III b: under l. gm skakning förflytta sig l. förflyttas fram; särsk.: skakande (på vagn l. tåg o. d.) transporteras l. färdas fram; äv. refl., i uttr. skaka sig fram. På kärra måste vi i mörkret skaka oss fram 7 långa fjärdingsväg. EGGeijer (1800) i MoB 7: 8. Det smutsgula förhänget (som användes ss. ridå) skakade fram .. till sin hysteriska ståltrådsdans. Essén HExc. 124 (1916). Så skakade tåget fram. Beijer BritaGrossh. 26 (1940). —
SKAKA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4. till I 1 e: gm l. under skakning frigöra l. lösgöra (ngn l. ngt från ngt l. ngn); företrädesvis i uttr. skaka ifrån sig ngt l. ngn (äv. bildl.). Stadhen Wien .. bleff antastat aff een gräseligh Jordbäffning. .. Ty Jorden, förtörnat aff Menniskiornas margfaldige Synder, skakade gärna ifrån sigh the Obootferdige. Schroderus Os. III. 2: 330 (1635). De religiösa begreppen har han skakat från sig. Böök 4Sekl. 253 (1928). —
SKAKA IHOP10 04, äv. (ålderdomligt) TILLHOPA040, äv. 032.
1) till I 1: gm l. under skakning bringa (ngt) tillsammans (på ett intimare l. kompaktare sätt); särsk. till I 1 b; äv. oeg. l. bildl. Lundberg Paulson Erasmus 185 (1728; bildl.). Skaka ihop mjölet i tunnan. Weste FörslSAOB (c. 1815).
2) till III: gm att vara försatt i skakning sätta sig l. minska l. packa ihop sig (i kärl o. d.). Högberg Vred. 2: 118 (1906). —
SKAKA IN10 4.
1) (numera bl. mera tillf.) till I 1: gm l. under skakning bringa (ngn l. ngt) in (i ngt); jfr skaka ut. Nordforss (1805).
2) till III b: under l. gm skakning förflytta sig l. förflyttas in; särsk.: skakande (på vagn l. tåg o. d.) färdas in (i stad o. d.). Aurén EurOr. 144 (1936). —
SKAKA NED10 4 l. NER4, förr äv. NEDER. till I, III; särsk.
1) till I 1 e: gm skakning bringa (ngn l. ngt) att falla l. sjunka ned; äv. oeg. l. bildl. (särsk. i uttr. skaka ned maten, i fråga om att röra på sig efter måltid för att befordra matsmältningen). Goda Lärare skakar man icke nider af trään. LPetri Kr. 54 (1559). Skaka ned maten efter en måltid. Nordforss (1805). Klinckowström Örnsjötj. 28 (1906; med avs. på äpplen). Hon och skjutskarlen (gick) på var sin sida om åkdonet och höll emot, för att ett par stora koffertar .. inte skulle skakas ner i diket. Lagerlöf Kejs. 257 (1914). jfr nedskaka.
SKAKA OM10 4. till I 1.
1) skaka (ngn l. ngt) hit o. dit; energiskt l. häftigt skaka (ngn l. ngt); särsk. till I 1 h, i fråga om skakning för att (bättre) blanda ngt l. ngts beståndsdelar; äv. abs.; äv. oeg. l. bildl., särsk. dels motsv. skaka, v. I 2 b, dels ngn gg refl. (motsv. skaka, v. II 1), i uttr. skaka om sig, i fråga om utförande av häftiga (skakande) rörelser (i dans o. d.). Som säfwet, uti storm .. / Så länge skakas om, til det omsider brister; / Så (osv.). Kolmodin QvSp. 2: 317 (1750). De .. dansa alldeles förtvifladt, skaka om sig rigtigt med besked. Sjöberg SthmHeml. 266 (1844). Fäderneslandets läge har skakat om hela .. (Tegnérs) själ. Mjöberg Stilstud. 213 (1911). Auerbach (1913; med avs. på person). Han tog upp den lilla bägaren, i vilken tärningarna lågo, och skakade om dem. Lagerlöf Troll 2: 30 (1921). Nedsänk .. ett .. organiskt ämne i en kolv, och låt det brinna där, tills det slocknat. Tillsätt kalkvatten och skaka om. Bolin OrgKem. 8 (1925). jfr omskaka.
SKAKA OMKRING10 04, äv. KRING4.
1) till I 1: skaka (ngn l. ngt) så att han resp. det far omkring (särsk. till I 1 h, i fråga om skakning för att (bättre) blanda ngt l. ngts beståndsdelar). Rålamb 14: 130 (1690; i fråga om blandning av beståndsdelar).
2) till III b: gm l. under skakning fara l. kastas omkring. De åkande .. skakade handlöst omkring i fordonen, hvilka vaggade likt båtar på ett upprördt haf. Janson CostaN 2: 263 (1910). —
SKAKA OMKULL10 04. till I, III; särsk. till I 1: skaka (ngn l. ngt) så att han resp. det faller omkull l. skaka (ngt) så att det raseras o. d. 14:de (mars) war här (i Konstantinopel) een mycket starck jordbäfning .., så att några gamla muurar inn i sielfwe staden skakades omkull. KKD 5: 305 (1712). —
SKAKA SAMMAN 10 32 l. 40 l. TILLSAMMAN(S)040, äv. 032. till I, III; särsk. (†) till I 1: skaka (ngt) så att det störtar samman. Lundberg Paulson Erasmus 14 (1728: skaka tilsammans). jfr sammanskaka. —
SKAKA SÖNDER10 40. till I, III; särsk. till I 1: skaka (ngt) så att det går sönder; äv. oeg. l. bildl. (äv. med personobj., särsk. till I 1 o). Det förskräkeliga ridandet har skackat mig all sönder. Lindahl Tanckef. 69 (1740). (Lat.) Conquassare .. (sv.) Skaka sönder. Ekblad 306 (1764). Frossan skakade sönder hans ord. Heidenstam Folkung. 2: 11 (1907). jfr sönderskaka. —
SKAKA TILL10 4. till I, III; särsk. till III: hastigt övergående skaka (av kyla l. ångest o. d.). (Hon) skakade till af en rysning. Lagerlöf Jerus. 2: 315 (1902). —
SKAKA UNDAN10 32 l. 40. till I 1 e; jfr skaka bort. Hon .. skakar det ljusa håret undan. Holmström ResHoll. 79 (1915). —
1) till I 1: skaka (ngn l. ngt) så att han resp. det bringas upp; särsk. dels: skaka (ngt) så att det blir högre l. porösare l. luckrare o. d., dels till I 1 e: skaka (ngn) så att han vaknar (o. stiger upp); äv. abs.; stundom äv. oeg. l. bildl. (jfr 2), särsk. i fråga om att ngn andligen ruskas om o. väckes ur liknöjdhet l. försoffning o. d. (Hötjugor utan ”järnhorn”) användas ”att skaka op medh”. Fatab. 1913, s. 40 (1678). Broocman Hush. 1: 50 (1736; med avs. på bolstrar). Mötande fläktar skakade opp den lediga drägten (på den flyende Dafne). Adlerbeth Ov. 18 (1818). Halmen skakades opp i den rymliga sängen. Runeberg (SVS) 3: 45 (1832). De gripande sånger, i hvilka .. (Snoilsky) söker skaka upp sin slöa samtid till en verksam kärlek mot de ringa och fallna. NordT 1884, s. 287. (Den rasande kvinnan) kände hjernan lyfta sig och med ett dunk falla mot hufvudskålens botten såsom om den skakat upp alla onda tankar der samlats från barndomen. Strindberg SvÖ 3: 329 (1890). Skaka upp ngn ur sömnen. Hammar (1936). särsk. (numera bl. tillf.) refl., oeg. l. bildl., i uttr. skaka upp sig, rycka upp l. muntra upp sig. Will man skaka upp sig med något stimulans, så må man häldre gå till Jean Paul (än till Tieck). Törneros (SVS) 4: 57 (1825). Han skakade upp sig till tankenärvaro. Högberg Vred. 1: 35 (1906).
2) bildl. (jfr 1): bringa (ngn l. ngt) ur jämvikten, rubba (ngn l. ngt); särsk.: (häftigt) oroa l. uppröra (ngn l. ngt); jfr skaka, v. I 2 a, b. Hvad hisklig skickelse har så dig skakat upp? Atterbom LÖ 2: 172 (1827). Åsynen av en ynglings fall / och av en mors förtvivlan skall / åtminstone .. / förmå så kraftigt skaka opp / er (dvs. rektorns) säkerhet, att ej av er / en moders råd föraktas mer. Andersson Amér 116 (1918). Den spända politiska situationen i slutet av 80-talet .. skakade upp massornas sinnen. Höglund Branting 1: 230 (1928).
4) till III; särsk. om fönster o. d.: till följd av l. under skakning gå l. fara l. flyga upp. Ropet hade den verkan, att ett fönster skakade upp och ett .. ansikte blev synligt. Essén KessGen. 60 (1915). —
SKAKA UR10 4. till I, III; särsk. till I 1 e: gm skakning bringa (ngn l. ngt) att falla ned l. lossna l. avlägsnas (ur ngt l. ngn); skaka (ngt) så att ngt icke önskvärt faller ur l. avlägsnas; äv. oeg. l. bildl. (äv. i uttr. skaka ur sig ngt). Skaka ur mattorna väl. Den karlen måtte wara klok, eftersom han skakat ur sig all dårskap. Weise 2: 52 (1771). (En kakform beströs med skorpmjöl l. dyl.) Skaka ur det, som ej fastnar i formen, annars får kakan lätt en ojämn yta. StKokb. 31 (1940). jfr urskaka. —
1) gm l. under skakning bringa (ngn l. ngt) att komma ut (från l. ur ngt); äv.: gm l. under skakning tömma (ngt); äv. oeg. l. bildl. (Han) skackade sin hela säck full uth. Weise 372 (1697; i bild). Een gammal kiäring .. nappade örnegåttet undan lijketz hufwud, skakade ut fiädren, fyllde mull uti, och så lade dhet på sin förriga ort. KKD 5: 46 (1709). Den lika skamliga som ömkliga rad af åtal för s. k. ”religionsbrott”, som en ny praxis .. begynt skaka ut öfver arbetareprässen. GHT 1895, nr 227 A, s. 2. Haussmann .. skakade ut vidundret (dvs. en konstgjord råtta) i en .. glasbägare. Hallström Händ. 59 (1927).
2) gm skakning bringa (ngt) att slätas l. sträckas l. redas ut; äv. oeg. l. bildl. Warg 699 (1755; med avs. på garnhärvor). Vi skakade ut våra själar, så att de lågo bredvid hvarandra som två klara vattenkällor på en vacker sommardag. AFSoldan (1842) hos Brofeldt Soldan 52. Vi stannar utanför sockenstugan, där det finns ett litet rum, där vem som vill kan få gå in och .. skaka ut kläderna efter åkningen. Lagerlöf BarnM 113 (1930). —
-APPARAT. [jfr t. schüttelapparat, eng. shaker apparatus] i sht tekn. om apparat för skakning av ngt; jfr -maskin, skaknings-apparat. JernkA 1884, s. 433 (för skakning av flaskor i vilka järn skall upplösas); jfr skaka, v. I 1 h. —
-BANA. (i sht i fackspr.) bana för provning av bilars förmåga att tåla påfrestningar i form av stötar, skakningar o. vibrationer; ngn gg äv. oeg., om dålig väg. GbgP 1956, nr 298, s. 19. ÖgCorr. 1967, nr 104, s. 4 (oeg.). —
-BORD. [jfr eng. shaking table] (i fackspr.) bord (se bord, sbst.1 5 d) för rensning l. separering av frö l. spannmål l. malm o. d. gm skakning; jfr -härd. LD 1908, nr 151, s. 2 (för järnmalm). —
(I 1 i) -BRYGGA. (skaka- 1955) (i vissa trakter) brygga på vilken man står o. skakar strömming ur skötar. SvFiskelex. (1955). —
(I 1 j) -FALL. (skak- 1750 (: skakfalsgarn) osv. skake- c. 1845) (i vissa trakter, i sht förr) om avfall (skävor l. grövre blånor o. d.) erhållet (erhållna) vid skäktning; jfr -avfall, skäkt-fall. QLm. 3: 20 (1833).
Ssg (i vissa trakter, förr): skakfalls-garn. av ”skakfall” spunnet (sämre slags) lingarn. BoupptRasbo 1750. —
(III) -FART. sjöt. om båts fart när de av propellern (propellrarna) framkallade vibrationerna komma i resonans med fartygets eget svängningstal (varvid båten börjar skaka). Weinberg Sjömansk. 319 (1954). —
(I 1 h) -FLASKA. flaska vari ngt (är avsett att) skakas; jfr skaknings-flaska. ArkKem. II. 36: 20 (1907). —
-FORM-MASKIN. [jfr t. rüttelformmaschine] (i fackspr.) vid gjutning använd maskin för tillpackning av formsanden gm skakning. SD 1915, nr 72, s. 1. —
(I 1 j) -FOT. [sv. dial. skakfot, skafot; jfr d. skagefod] (förr) skäktstol. Broman Glys. 3: 49 (c. 1730). —
(I 1, III) -FRI. fri från skakning(ar); jfr skaknings-fri. SDS 1896, nr 197, s. 3 (om uppställning av vetenskapliga instrument). —
(I 1 q) -FROSSA. [jfr t. schüttelfrost] (mera tillf.) skakande frossa. Granlund Carlé OdågÄv. 173 (1914). —
(I 1 g) -HARPA. (i fackspr.) (maskin med) skaksåll för rensning l. sortering; jfr harpa, sbst.2 JernkA 1884, s. 198. —
(III) -HÄNT, ngn gg -HÄND, p. adj. som skakar på handen; jfr darr-hänt. Agrell NorrlG 39 (1899). Östergren (1939: säll(an) skakhänd).
-HÄRD. [jfr t. schüttelherd] bergv. vid malmanrikning använt skakbord, varpå (medelst en tunn vattenström) separering av finfördelat fyndigt gods utföres; jfr härd, sbst.1 6. TT 1903, Annonsbil. nr 43, s. 6. —
-INRÄTTNING~020. jfr inrättning, sbst.2 2 b, o. skaknings-inrättning. TT 1871, s. 356 (i fråga om skakrost). —
(I 1 j) -KÄPP. (skak- 1934 osv. skakan- 1915) (i vissa trakter, i sht förr) käpp l. pinne använd vid skakning av lin. Bengts Vargt. 65 (1915). —
(I 1, III) -KÄRNA. (förr) smörkärna som under skakande rörelser bearbetade grädden till smör. LB 3: 371 (1903). —
-MASKIN. [jfr t. schüttelmaschine] i sht tekn. jfr -apparat o. skaknings-maskin. JernkA 1860, s. 217 (för provning av hållfasthet hos kol). —
(I 1 h) -MIXTUR. farm. mixtur (se d. o. 4) som (på grund av ingående helt l. delvis olösliga ämnen) måste omskakas före användning. Berlin Farm. 2: 265 (1851). —
-PROV. (i sht i fackspr.) prov på förmåga att uthärda skakning(ar); jfr skaknings-prov. TechnTermsSoilM nr 940 (1954). —
-ROST. [jfr t. schüttelrost, eng. shaking grate] i sht tekn. rörlig rost (se rost, sbst.3 1) som kan skakas l. vridas (varvid aska lätt avlägsnas). TT 1896, Extrah. s. 6 (i kamin). —
(I 1, III) -RUM. om utrymme som tillåter l. möjliggör ngts skakning; särsk. till I 1 h, om sådant utrymme i flaska o. d. (möjliggörande skakning av innehållet). SvMerc. 1762, s. 219 (i flaska). —
-RÄNNA. [jfr t. schüttelrinne] (i fackspr.) jfr ränna, sbst.1 2 a, o. -transportör. JernkA 1900, s. 485 (för transport av malm). —
(I 1 q, III) -SJUKA. (i sht vard., mera tillf.) om sjukdom som yttrar sig i skakning(ar); särsk. om Parkinsons sjukdom. Bergmark Nervsj. 71 (1931; om Parkinsons sjukdom). —
-SKO. (numera föga br.) (skoformad) anordning för inmatning av malm i malmskiljare o. d. gm skakning. JernkA 1892, s. 106. Därs. 1906, s. 468. —
-SKOPA. i sht bergv. i anrikningsverk: skopa där slig under kraftig skakning bringas att avsätta sig samtidigt som den avskiljes från vatten. JernkA 1908, s. 411. —
(I 1 h) -SKÄNK. bergv. behållare för omröring av smält metall under skakning. JernkA 1959, s. 488. —
(I 1 j) -STOL. [sv. dial. skakstol] (i sht förr) om trälår överspänd ovantill med ett grovt nät varöver blånor för reptillverkning skakas med käppar så att skävor o. stickor falla ned genom nätet; äv. (i vissa trakter bygdemålsfärgat) om skäktstol l. om liknande inrättning för bearbetning av betade skinn. Rig 1937, s. 141. Levander DalBondek. 2: 234 (1944; för bearbetning av skinn). —
-SÄKER. (i sht i fackspr.) som tål l. är okänslig för skakning(ar); jfr -stark, skaknings-säker. TNCPubl. 13: 36 (1949). —
-TRANSPORTÖR. tekn. lutande transportanordning som under l. gm skakning förflyttar ngt framåt (o. samtidigt sållar l. silar transportgodset); jfr -ränna. 2NF 29: 599 (1919). —
(III a, b) -TUR. (mera tillf.) om åktur med ett skakigt fortskaffningsmedel. Lindqvist Locke Balt. 84 (1920). —
-UR. (i fackspr.) på motordrivet arbetsfordon monterat kontrollur som drivs av fordonets skakningar. TT 1941, IndEkon. s. 78 (på traktorer). —
-VERK. (i fackspr.) skakapparat; särsk. i tröskverk: anordning som gm skakning avskiljer halm från säd, agnar o. boss, halmskakare; ngn gg äv. = -tröskverk. VetAH 1745, s. 229 (i såningsmaskin). LAHT 1893, s. 356 (i tröskverk). VästerbK 1927, nr 156, s. 1 (om tröskverk med skakverk). —
(I 1 g) -VIND. (på Gotl., i sht förr) sädesrensningsmaskin med skaksåll. GotlAlleh. 1904, nr 35, s. 1, 2.
B (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SKAKA-BRYGGA, se A.
C [sv. dial. (Finl.) skakan-, till skakand(e), p. pr.] (i Finl., bygdemålsfärgat): SKAKAN-KÄPP, se A.
D (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SKAKE-FALL, se A.
E: SKAKNINGS-APPARAT. (numera bl. tillf.) skakapparat. JernkA 1884, s. 432 (för skakning av flaskor i vilka järn skall upplösas); jfr skaka, v. I 1 h. —
(I 1, III) -MÄTARE. [jfr t. erschütterungsmesser] (i sht i fackspr.) mätare som registrerar skakning(ar); särsk. om mätare för (närbelägna jordbävningar l.) artificiellt inducerade jordskalv (jfr seismo-graf). SvUppslB (1935). Sex skakningsmätare hade placerats ut (vid sprängningen). LD 1959, nr 88, s. 12. —
-PROV. [jfr eng. shaking test] skakprov; äv. till I 1 h: prov (för utrönande av viss reaktion) utfört gm omskakning av vätskeblandning o. d. KommentSvFarm. 16 (1902; om prov utfört gm omskakning av vätskeblandning). IllSvOrdb. (1955). —
(I 1, III) -RÖRELSE. rörelse som består i skakning (av l. hos ngn l. ngt). Wide MedGymn. 66 (1895). —
Avledn.: SKAKA, r. l. f. [sv. dial. skaka, skäktkniv; jfr äv. nor. dial. skoka, skoko, skuku, skäktkniv] (i vissa trakter, i sht förr) till I 1: om redskap för skakning av ngt; särsk. till I 1 j, om skäktkniv l. skäktknivsliknande redskap för bearbetande av skinn efter betning. Broman Glys. 3: 49 (c. 1730). Levander DalBondek. 2: 234 (1944; om redskap för bearbetande av skinn). jfr halm-skaka. —
SKAKARE, om person m.||(ig.), om sak r. l. m. [jfr eng. shaker]
1) till I 1, dels om person som skakar ngt l. ngn, dels (o. vanl.) om sak (i sht maskin l. maskindel) som skakar ngt l. varmed ngt skakas; särsk. dels (i sht i fackspr.) om (verksam del i) skakverk i tröskverk, dels till I 1 h, om kärl vari drinkar blandas gm omskakning, cocktailblandare, shaker. (Sv.) Skakare .. (lat.) concussor. Wollimhaus Ind. (1652). TT 1872, s. 218 (i tröskverk). Björkman (1889; om maskin l. maskindel). IllSvOrdb. (1955; äv. om cocktailblandare). jfr egid-, halm-, rost-skakare.
2) [efter motsv. anv. i eng.; jfr kväkare] (numera bl. tillf.) till III: medlem av en vid mitten av 1700-talet i Engl. framträdande (från kväkarna utgående), sedermera till Nordamerika överflyttad sekt. EkonS 1: 168 (1891). Prärieblomman 1903, s. 258. —
SKAKBAR, adj. (mera tillf.) till I 1: som kan skakas; särsk. till I 1 a. Holm Biodl. 164 (1916; om trädgren). —
SKAKEN, adj. [sv. dial. skaken, uppskakad; jfr nor. dial. skaken, skakig (om väg o. d.); med avs. på bildningen jfr dragen] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till III: skakig (se d. o. 2), ”skakis”. Agrell Landsb. 48 (1887). —
SKAKERI104, n. (numera bl. tillf.) till I 1, III, om skakning (i kropp l. kroppsdel); särsk. nedsättande. Almqvist TreFr. 3: 264 (1843; uppträdande vid religiös extas hos vissa sekter). —
SKAKIG, adj. [jfr nor. dial. skakutt, eng. shaky]
1) till I 1: som skakar l. som kännetecknas l. utmärkes o. d. av skakning(ar); i sht till I 1 o med nära anslutning till III a, b, om fortskaffningsmedel l. väg(lag) l. transport o. d.: som skakar l. hoppar l. ger l. åstadkommer l. medför (obehagliga l. plågsamma) ryck l. stötar o. d. JernkA 1886, s. 162 (om transport). Resan verkstäldes i det skrala och skakiga vårföret med ett tvåsitsigt åkdon. Strömborg Runebg IV. 1: 235 (1896). (År 1885) kom jag .. (till Vilhelmina) på en skakig gästgivarkärra. EModin i TurÅ 1918, s. 163. Gadolin Ostalp. 213 (1932; om landsväg). särsk. (i vitter stil, tillf.) till I 1 k, i överförd anv., om nej (se d. o. II): uttryckt gm huvudskakning. Förmannens huvud gick i ett skakigt nej. Carlsson ÄlvTimm. 212 (1949).
2) till III, om person l. ngns hand l. ben o. d.: som (ständigt) skakar l. som har benägenhet att skaka; skakande; äv. (om person): ostadig l. osäker (på benen). Lindblad Long DjurL 2: 79 (1918; om ben). Bilisterna (uppmanades) att inte sätta sig vid ratten, om de kände sig litet skakiga efter en bättre middag. SvD(A) 1935, nr 331, s. 3. särsk. (i vitter stil, mera tillf.) i utvidgad anv., om ljud: stötvis frambragt, ojämn, hackig; äv. ss. adv. Nordström PatrFörl. 151 (1933; om skratt). Han skrattade så skakigt så det lät fånigt. Carlsson Hel 74 (1953).
SKAKIS, adj. oböjl. i predikativ anv. [jfr byxis] (vard.) till III: som skakar (särsk. av rädsla); vanl. närmande sig l. övergående i bet.: rädd, nervös. Hvar8Dag 17: nr 2 A, s. 5 (1915). Jag var riktigt skakis i knäna, när jag stegade fram till kårchefen och bad om permission. Cederblad BjörnSp. 126 (1934). (Den misstänkte) är skakis, för han vet att jag känner igen honom nästa gång vi träffas. Östlund Cheyney BeskPill. 41 (1959). Anm. Tidigast är ordet (i formen skakkis) anträffat i FoU 15: 70 (1902) ss. sbst. r. med bet.: rädsla, särsk.: examensfeber; jfr byxis 1. Med samma bet. anföres i samma källa äv. ordet skakander (uttalat med huvudtonen på andra stavelsen) [bildat efter mönster av familjenamn på -ander, t. ex. Grenander, Melander; jfr Hjelmqvist Förnamn 314 ff. (1903)]; till d. o. har äv. bildats ssgn skakander-takt, takt som utmärkes av skakning(ar), skakande takt (Laurén Minn. 178 (1877)). —
SKAKUNGAR, sbst. pl. [sv. dial. skakungar, skakongar, pl. (äv. skakung, sg.)] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 1 j: avfall vid linskäktning. Broman Glys. 3: 70 (c. 1730). Dens. hos Celsius Alm. 1735, s. 22.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content