SKANDIAN, m.; best. -en; pl. -er; l. SKANDIANER, m.; pl. =.
Ordformer
(äv. sc-. -ian c. 1815. -ianer, sg. 1762. -ianer, pl. 1737—1769)
Etymologi
[till SKANDIEN l. SKANDIA (se SKANDISK) medelst den i benämningar på folkslag vanliga ändelsen -an (jfr INDIAN,PERSIANm. fl.)]
(†) = SKANDIER.Björner Kämp. Föret. 3(1737). Småningom förbytte sig .. Folkets (i Atland) art och med den samma deras lycksalighet. De blefvo så omstöpte, at man icke mera skulle kunna göra en beskrifning på en Scandianer, som tyckes nu vara en blanning af sit egit och alla andra Folkslags böjelser. Nordenflycht (SVS) 3: 153(1762). Weste FörslSAOB(c. 1815; under skandier). —
