SKANT skan4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er32 (Tidström Resa 4 (1756: ekeskanter) osv.) l. -ar.
Etymologi
[sv. dial. skant; jfr nor. (dial.) skant, avmätt stycke, portion, tillhuggen kant på stock, mätsticka, fvn. skamtr, skantr, kvantum, portion; sannol. till SKANTA]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) dött träd, torr trädstam; ss. senare led i ssgrna EKE-SKANT o. BOKE-SKANT (Brummer 32 (1789)).
2) torrt stycke l. torr bit (av ngt). Malkolm, Gabriel och Mård .. tjyvåt .. sill. Anders Tomasson hade ännu någon skant mumifierad gammelhärk att strimla med kniven. Rosendahl Lojäg. 111 (1956).
