[fsv. skarra, sv. dial. skarra; motsv. nor. dial. skarra; av ljudhärmande urspr.]
(numera bl. i vissa trakter) frambringa l. ge ifrån sig ett (dovt l. skarpt) skallrande l. skrällande l. skorrande ljud; skallra; skrälla; skorra. IErici Colerus 2: 99(c. 1645). Ett ostemt spel skarrar aldrig så illa vti wåra öron, såsom (osv.). Swedberg SabbRo 1587(1690, 1712). (Mörkrets furste) talar med en röst, hwarwid Tartaren darrar, / När den, som åske-skrall, ur wida strupan skarrar. Kolmodin QvSp. 2: 275(1750). En rik gubbe .. hade en liten särskild åkvagn, som .. skarrade, så vi hörde honom, långt innan han kom fram. Stolt Minn. 36(1879). (Vid sitt arbete) sjöng (den kringvandrande skräddaren) sånger, så att det skarrade i stugorna. LD 1907, nr 129, s. 3. Slagverk skarra, vina, väsa, / spotta, fräsa, / knarra, gnissla, / dundra, vissla. Henriksson Jazzrytm 12(1927). — särsk. (†) i uttr. skarra på ngt, slå o. d. på ngt o. därigm frambringa skrällande ljud l. toner. Osbeck Resa 149(1751, 1757).
Avledn. (†): SKARRIG l. SKARRUG, adj. (-igh 1674. -ug 1732) som ”skarrar”, ”skarrande”; knarrig. (Sågen skiljer sig från filen) ändoch Fijlen jämbnwäl hafwer tänder, och är skarrigh. Sylvius Mornay 311(1674). Thet hände sig en höst, tå .. / .. gräs-hoppan ei mer sig vte kunde föda, / At hon .. til myre-stacken kom, / Och med en skarrug röst sin armod talte om. Kolmodin QvSp. 1: 107(1732).
