publicerad: 1970
SKAV ska4v, sbst.2, n.; best. -et; pl. (numera bl. mera tillf.) = (PH 7: 4961 (1760; i bet. 3), Palmqvist HamnHav 108 (1937; i bet. 8) osv.).
Ordformer
(förr äv. skaaff, skaf(f), skafv-)
Etymologi
1) motsv. SKAVA, v. 1 (o. 2): skavning; äv. med särskild tanke på den därigm uppkomna skadan; stundom närmande sig 2. Schultze Ordb. 4223 (c. 1755). Lump omkring en, lump ini / om en rätt vill efter si. / Men i lumpen finns ändå / don som tål att titta på, / sånt som står mot slit och skav / tills en kryper i sin grav. Schiöler Jan. 58 (1928). (Man måste) med halmsäckars bistånd / hindra stötar och skav, när kanalvattnet rusar mot skutan (i slussarna). Lundström Sjöfr. 92 (1929). — särsk. om skavning mot hud l. kroppsdel hos människa l. djur; äv. med tanke på den därigm uppkomna irritationen l. skadan; stundom närmande sig 2. (Sv.) Skaf .. (t.) die Verletzung, Wundscheurung der Haut. Dähnert (1784). Vid klövjning lades på hästryggen en bomsadel av trä för att skydda hästen från skav och tryck. Kulturen 1945, s. 34. Kanske vägde kvicksilvret på fryspunkten. Men på isar och moar kändes ändå skavet av blåsten en bit in i kroppen. Rosendahl Lojäg. 36 (1956). jfr SEL-, SKO-SKAV.
2) i konkretare anv. av 1, om skada uppkommen gm skavning; ställe på ngt där ngt skavts av o. d.; vanl. om gm skavning uppkommen hudlöshet l. skavsår o. d. på hud l. kroppsdel hos människa l. djur. Sahlstedt (1773). (Hästen) hade fått ett skaf af bogträdet. Stiernstolpe Arndt 2: 159 (1807). Bandskorna äro oöfverträffliga vid gång i oländig mark .., där man med andra skor lätt får skaf. TurÅ 1900, s. 316. Hästesko Sol 78 (1938). — jfr BEN-, FOT-, SEL-, SKO-SKAV.
3) motsv. SKAVA, v. 1, 4, om sådant som vid skavning av ngt skiljes från detta (i form av spånor l. flisor o. d.); avfall vid skavning (jfr AVSKAV); numera i sht ss. senare led i ssgr; förr äv. i pl., om ss. prover tagna kvantiteter av avskavt material; jfr 4, 5. Schroderus Lex. 45 (1637). Desze (av kontrollkontoret tagna) skaf (av tenn) förwaras i 2:ne särskilte askar eller pappers Kapslar för hwarje Mästare: en för fyrstämplat och en för trestämplat Gods. PH 7: 4961 (1760). Skaf som faller af wid hudars beredande kokas til lim. Rothof 63 (1762). Af erfarenheten se wi, at Parcum och dylikt som nu mäst brukas .. (till urfickor) innan kort tid släpper en myckenhet fnas och skaf ifrån sig, hwilket efter hand tränger sig in i Uhret. Printz Uhr 65 (1769). Dalin (1854). IllSvOrdb. (1955). — jfr AXEL-, KLOCK-, KLÄDES-, TENN-SKAV.
4) (numera i sht i skildring av ä. förh., företrädesvis i vissa trakter) motsv. SKAVA, v. 4 g, om avskavd bark; särsk. om (i sht förr brukat) foder (åt husdjur) bestående av sådan bark. (Det finns) månge .. utväger och medell till att framföde boskapen med um åredt, när litijdt höö vexer .., som är halm, löff, skaff, hvass, barck och annet sådant. G1R 25: 269 (1555). Aspbark brukas i Norrland til Skaf eller mat åt boskapen, dels rå, dels siuden i watn, andra blanda agnar derpå. Rothof 23 (1762). På vårvintern gick man (i Sorsele i slutet av 1800-talet) i rönnskog för att få skav (bark), om höet tagit slut. Campbell Vildm. 161 (1948). — jfr RÖNN-SKAV.
a) motsv. SKAVA, v. 4 k α, om upprispat (gammalt) linne l. dyl., särsk. avsett att användas vid förbindande av sår (charpi); företrädesvis (nästan bl. om ä. förh.) i ssgn LINNE-SKAV. Björkman (1889). 2SvUppslB (1953). jfr LIN-SKAV.
b) (numera bl. tillf.) motsv. SKAVA, v. 4 k γ, om ngt som trasats sönder till trådliknande strängar o. d.; anträffat bl. i ssgn VETE-SKAV.
7) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) motsv. SKAVA, v. 13: snatteri (i liten skala). Tholander Ordl. (1872).
8) (ngt vard., mera tillf.) motsv. SKAVA, v. 14: skavande; särsk. konkretare, i pl., om rörelser av farkost som skaver sig mot lovart. Se, sådana skav .. (barkskeppet) ta'r och ändå en sådan framfart utan att ge något vatten! Palmqvist HamnHav 108 (1937).
9) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) motsv. SKAVA, v. 15: gnat, tjat o. d. Hans dageliga hemsed är gnag och skaf öfwer alt det .. (hustrun) giör. Dalin Arg. 2: nr 44, s. 4 (1734). Därs. 2: 426 (1734, 1754).
Ssgr (jfr skava, v. ssgr): (4) SKAV-SKOG. [fsv. skaf skogher] (numera i sht i skildring av ä. förh., företrädesvis i vissa trakter) skog nyttjad l. lämpad för täkt av bark till foder åt husdjur (l. till nödbröd). Schultze Ordb. 4336 (c. 1755). Vi 1951, nr 20, s. 27 (om ä. förh. i Norrl.). —
(6) -TAPET. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) stofttapet. Carlberg SthmArchitCont. D 2 b (1740). Fredr1Tid 16 (1924). —
(4) -TÄKT. (numera bl. tillf.) insamling av foder bestående av avskavd bark. Modin GTåsjö 113 (cit. fr. 1785: Skaf- och Löftäckt).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content