SKEN ʃe4n, sbst.2, n.; best. (tillf.) -et; pl. (†) = (Wadman).
i fråga om häst (l. annat djur): vilt l. obehärskat (o. okontrollerat) lopp l. springande (vanl. beroende på skrämsel), skenande. Falla, råka, komma, sätta (av), äv. gå l. taga l. slå i sken, i sht förr äv. taga sken, börja skena. Då hon hastigt vände sig om, fick hon se en kullstjelpt släda, hvarifrån hästen slitit sig och nu i fullt sken sträckte emot henne. Carlén Repr. 49 (1839). LD 1909, nr 79, s. 2 (: tagit i sken). Därs. (: tog sken). Estlander 11Årt. 3: 261 (1923: slogo). (Hästen) sätter av i sken nedför gatan — ett skenande som pappa snart tyglar till en kort galopp. Krusenstjerna Fatt. 1: 19 (1935). Många hundar har för vana att då och då bryta för att söka kontakt med husse. Vanan är inte att rekommendera, då älgarna ofta utnyttjar pausen till att börja röra på sig, och kanske till och med gå i sken. Jakten 58 (1951). Slädarna slängde, och vi satt med spjärnande ben när vi for ut över isen, men dragarnas sken saktade något efterhand. Lindström Österhus 44 (1952). jfr (†): I ditt equipage du ej kommer på skenen (dvs. då hästarna skena) / Så vida omkring som jag lunkar på benen. Wadman 2: 40 (c. 1830). — särsk. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk. i sådana uttr. som arbeta i sken, förr äv. hänga i sken som en häst, angivande högt uppdrivet tempo i arbetet. Det går aldrig an att göra ett folk .. starkt och flitigt, som en gång smakat att lättjan är ljuflig, att hänga jämnt i sken som en häst, när man märkt att med lättja och bocksprång ihop är mindre monotont och ej så mödosamt. CAEhrensvärd (1789) hos Warburg Ehrensvärd 227. När man, som jag, ej kan arbeta i sken. Atterbom (1852) i 3SAH XXXVIII. 2: 147. Liten bäck, som far / I galopp och sken. Sehlstedt 5: 153 (c. 1870). Luften var sval och lätt och den becksvarta skogen så full af mystik, att barnafantasien riktigt kom i sken. NordT 1894, s. 611. PT 1905, nr 201, s. 3 (i fråga om tåg).
Ssgr, se skena, v.2
