SKINNING ʃin3iŋ2, sbst.3, r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. skinning; möjl. etymologiskt identiskt med SKEDNING, vbalsbst. till SKEDA, v.2, o. urspr. betydande: åtskiljande, ngt som skiljes ut]
(dels i vissa trakter, bygdemålsfärgat, dels i fackspr.) om var o. en av de delar vari väggstycket mellan två stolpar i ett korsvirkeshus delas av löshult. Hörlén GSed. 83 (1914; fr. Skåne). Löshultet eller löshulten delar binningen i två eller flera skinningar. Werner Korsvirk. 6 (1924). Fyllningarna eller ”skinningarna” äro (i Simrishamn) i regel av bränt tegel. THembygdsv. 1937, s. 78.
