[fsv. skiut, skjutshäst, sto, sv. dial. skjut, häst, sto; jfr fvn. skjótr, m., skjutshäst (nor. dial. skjot, skjøt, skjuts, resande person); till SKJUTA, v.1 (sannol. eg. om ngt som rör sig hastigt; jfr fvn. skjótr o. fsv. skiuter, båda med bet.: hastig). — Jfr SKJUTSGÄRD,SKJUTSJÄGNING]
1) skjutshäst; utom ss. ssgsförled säkert anträffat bl. i överförd anv.: sto; numera bl. ss. ssgsförled (se SKJUTSFÄRD,SKJUTSHÄST,SKJUTSRESA,anm. 2:o under SKJUTSssgr o. anm. 2:o under SKJUTSA, v.1 ssgr). G1R 2: 195(1525). En stoodhest gneggiar åt all skiwt. Syr. 33: 6(Bib. 1541). Ifrå hans landbo togh han en hest och ett skiut. 2SthmTb. 8: 284(1591). Hildebrand Medelt. 1: 194(1880). jfr: Hade .. den Lärda Wossius haft en smaak af wårt språk och Skalder, så hade han .. (förstått) hwarföre Neckens hest heet Skiut, som war retteligen hans Skep. Rudbeck Atl. 1: 721(1679); jfr 2. jfr VERK-SKJUT.
2) [anv. beror sannol. på missuppfattning av ett ställe i 1665 års utgåva av Snorres Edda, där uttr. Skyd Sækonga (dvs. skíð sǽkonunga, eg.: sjökonungars skida) nämnes ss. kenning för ”skepp”] (†) om fartyg. Skiut hoos osz är både Häst och Skuta. Rudbeck Atl. 3: 90(1698); jfr 1. Här (ha) warit folkets Styremän eller Kungar .. hwilke mästa styrelsen haft på hafwet, med sine ormar, askar ock skiut, fara på Siö-röfweri. Broman Glys. 1: 46(1726).
