SKOLECIT skωl1eci4t l. skω1l-, äv. skol1-, r. l. m.; best. -en; pl. (om olika slag) -er.
Ordformer
(förr äv. sc-. -cit 1879 osv. -zit 1815—1917)
Etymologi
[liksom eng. scolecite, fr. scolécite av t. skolezit, tidigast använt 1813 av de tyska mineralogerna A. F. Gehlen o. J. N. Fuchs; till gr. σκώληξ (gen. -ηκος), mask (i avljudsförh. till σκολιός, krokig; se SKOLIE), medelst den i namn på mineral vanliga ändelsen -it; mineralet kan vid upphettning bilda maskliknande aggregat]
miner. vitt, mer l. mindre genomskinligt, monoklint kristalliserande zeolitmineral (CaAl2Si3O10. 3H2O) förekommande i håligheter i basalter. FKM 4: 108 (1815). (Berufjordens på Island) basalter vimla af zeoliter, stilbiter, skoleciter. Klinckowström BlVulk. 1: 81 (1911).
