SKOT skω4t, sbst.2, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[jfr sv. dial. skot, f., hög av timmer, skot, m., avdelning av hässja; i avljudsförh. till SKJUTA, v.1, o. etymologiskt identiskt (l. nära besläktat med) SKÖT, sköte (med dialektal utveckling av au till o); jfr LMoberg i NysvSt. 1953, s. 87 ff.; med avs. på bet. jfr det avljudande nor. dial. skot, omgång l. rad av sammanskjutna ting, t. ex. omgång av horisontella stänger i hässja l. omgång av stänger som uppställas jämsides (jfr SKOTTNING, sbst.5). — Jfr SKOTA, sbst. o. v.2]
(numera i sht i skildring av ä. förh.) om en (på olika sätt) ordnad mängd av plankor o. d., som vid stapling l. transport behandlas ss. en enhet, stapel l. virkespaket o. d.; jfr SKOTA, sbst. 2. SD(L) 1897, nr 59, s. 3 (om stapel av plankor utan mellanlägg). Vid skotläggning ordnas (brädorna) i högar, skot, över varandra med mellanlägg mellan varje bräda för luftcirkulation. Landsm. XVIII. 1: 28 (1912). (Ett stycke från sågen) var det folk, som lade ut (det sågade) virket i vattnet i skot. Dessa skot, de var en 25 fot i fyrkant. Då lades ett lag längs över och ett tvärsöver. Så fortsatte det, tills de hade lagt ut en tio lag. Sågverksminn. 59 (1948).
Ssgr (numera i sht i skildring av ä. förh. Anm. Ssgrna kunna äv. hänföras till skota, sbst.): SKOT-LÄGGNING. handlingen att lägga plankor i skot. Landsm. XVIII. 1: 28 (1912). —
SAOB
