SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1972  
SKOTA skω3ta2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
Etymologi
1) skogsv. motsv. SKOTA, sbst. 1: (med tillhjälp av skotkälke l. annat fordon) släpa (timmer) till basväg o. d. för uppläggning i skotor; jfr LUNNA, v. Till basvägarna skall timret släpas ned, eller som man äfven benämner det lunnas eller skotas. Ekman SkogstHb. 32 (1908). TNCPubl. 43: 151 (1969).
2) (numera i sht i skildring av ä. förh.) motsv. SKOT, sbst.2, o. SKOTA, sbst. 2: lägga (plankor o. d.) i skot. 2NF 38: 366 (1926). Man skotade (i Sthm c. 1900) även virke uppe på däck och lade upp tre fots däckslast på de fartyg som gingo ”på värmen”. Erixon SthmHamnarb. 81 (1949). Skota, (dvs.) klosslägga med virkesstyckena lagda på varandra utan inbördes förskjutning. TNCPubl. 23: 29 (1954).
Ssgr (till 1; skogsv.): SKOT-BÄNK, se skota, sbst. ssgr.
-KÄLKE. lunnkälke. Ekman SkogstHb. 62 (1908).
-VÄG. tillfällig väg på vilken timmer skotas; jfr lunn-väg. 2NF (1917).
Avledn.: SKOTARE, om person m., om sak r. l. m.
1) skogsv. till 1.
a) person som (yrkesmässigt) skotar timmer. SvYrkeslex. nr 74, s. 1 (1952).
b) för terrängtransport av virke avsett fordon bestående av en traktor o. en bärare av last, vilka sammanbyggts till en enhet. TNCPubl. 43: 230 (1969).
2) (numera i sht i skildring av ä. förh.) till 2: person som yrkesmässigt skotar plankor o. d. vid sågverk; jfr undanskotare. SvYrkeslex. nr 261 b, s. 1 (1952).
Spoiler title
Spoiler content