SKOTA skω3ta2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. skotä, skote, f., hög av timmer, lägg i timmerflotte, vedtrave; i avljudsförh. till SKJUTA, v.1, med dialektal utveckling av au till o; jfr LMoberg i NysvSt. 1953, s. 87 ff. — Jfr SKOT, sbst.2, SKOTA, v.2]
1) skogsv. ordnad hög av rundvirke. Avlastningen på vattendraget (får) ej taga för lång tid i anspråk, timret måste ordnas i ”skotor” med hastighet och omsorg. Bucht NorrlSkogsl. 2: 18 (1913). TNCPubl. 43: 150 (1969).
2) (i sht i skildring av ä. förh.) = SKOT, sbst.2 Gällde det (vid lastningen av fartyg i Sthm c. 1900) bräder, lyftes de ner från staplarna och lades upp i ett slags låga, breda staplar på bockar, lagom avpassade för att kunna bäras av en man på axeln. Genom höjdläget kom man åt en dylik ”skota”. Erixon SthmHamnarb. 79 (1949). Ahlin Kvinna 135 (1955; om ä. förh.).
Ssgr: (1) SKOT-BÄNK. [möjl. äv. att hänföra till skota, v.2] skogsv. upphöjd lastbänk vid basväg o. d., på vilken (gm skotning sammanfört) rundvirke upplägges i skota. SvGeogrÅb. 1949, s. 273. —
