SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1973  
SKRABBA skrab3a2, sbst.1, i bet. 1 f., i bet. 2 f. l. r., i bet. 3 r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. skrabba (Ihre DialLex. (1766)); till stammen i SKRABBA, v.]
(i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat l. vard.)
1) ss. nedsättande benämning på kvinna, i sht för att beteckna henne ss. på något sätt mindervärdig (oduglig l. orkeslös l. skral); jfr skrabb, sbst.1 Envallsson Niugg 9 (1784). IllSvOrdb. (1955).
2) om mindervärdigt (uselt l. skraltigt l. skrabbigt) djur av honkön (i sht om ko); i pl. äv. om mindervärdigt djur utan tanke på kön. (Här) behöfs 102 hästar utom våra egna skrabbor. Quennerstedt Torneå 2: 201 (i handl. fr. 1809). Bondeson Markn. 4 (1881; om ko). TurÅ 1949, s. 274 (i pl., om kor).
3) om mindervärdigt (uselt l. skraltigt l. skrabbigt) föremål; särsk. om dålig (sur l. omogen) frukt (i sht äpple) l. om skrott (i sht äppelskrott). Nordforss (1805). Skrabba kallas äfv(en) famil(järt) och föraktligt En dålig fiol el(ler) annat dylikt instrument. Weste FörslSAOB (c. 1815). (Äppelträd med) de suraste skrabbor att bita i. Ossiannilsson Ork. 18 (1907). Hedberg VKind. 348 (1954; om äppelskrott).
Spoiler title
Spoiler content