SKRACKA skrak3a2, sbst.1, f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[av ljudhärmande urspr. (jfr SKRAKE, SKRÄCKA, skrakhona, skrake)]
(†) fågeln Mergus merganser Lin., storskrake. VetAH 1783, s. 48. Körfoglen, Skrackan .. som med så mycken behändighet jagar eller föser fisken inåt vassen eller landet, bebor holmarne ifrån April til hösten, då den förfogar sig åt hafssidan. Fischerström Mäl. 161 (1785). Heinrich (1828).
