SKROPPA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. skroppa; sannol. etymologiskt identiskt med sv. dial. skroppa, skallra, bullra, smälla, d. skruppe, ljuda med dovt buller o. d., av ljudhärmande urspr.; möjl. i avljudsförh. till SKRÄPPA, v.]
(i Finl., vard.) skrodera, skrävla. Gubben Martell ensam gick omkring, skroppade, skröt och drack allt starkt han kom öfver. Ahrenberg An. 159 (1891). Gubben är en sjuhelvetes karl att skroppa, när han kommer i farten. Hornborg Fort. 12 (1910). Hon ansåg sig .. (gm att ha misshandlat åtta män) ha gett tillräckliga prov på, att kvinnan, om hon lägger manken till, kan hävda nordens bärsärkatraditioner fullt så väl som någon av de skroppande manliga bärsärkaättlingarna. Hufvudstadsbl(A) 1943, nr 220, s. 4.
Avledn.: SKROPPISK, adj. (i Finl., vard.) skroderande, skrävlande, skrytsam. Han (blev) snart ett slags orakel i sin klass och dess själfskrifne primus. Detta gjorde honom smått öfverlägsen .., lade hyende under hans ytlighet och gjorde honom hvad kamraterna kallade ”skroppisk”. Söderhjelm Brytn. 6 (1901). Ahlbäck SvFinl. 47 (1956).
SAOB
