SKRUKA skrɯ3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. skruka; jfr d. dial. skruge, ruva över ngt, skrue, ruva; jfr äv. sv. dial. skrucka, d. dial. skrukke, lt. schrücken, halta, linka, gå med möda; möjl. besläktat med RUKA, sbst.1]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kröka sig l. krypa ihop. Spegel (1712).
Ssg: SKRUK-RYGGOT, adj. [jfr sv. dial. skrukot, d. skrukrygget] (†) krokryggig l. böjd l. puckelryggig. Spegel 242 (1712).
