SKRÅ skrå4, sbst.7, n.; best. -et, äv. -t; pl. -n.
Etymologi
[sv. dial. skrå, stackare o. d. (Skåne, Smål.), spökeri (Uppl.); sannol. uppkommet med utgångspunkt hos såväl SKROV som SKRÅE. — Jfr SKRÅ, sbst.1 (se SKROV)]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat l. vard.)
1) ss. nedsättande personbeteckning: eländig stackare, krake l. skrälle. Granlund Ordspr. (c. 1880). Skall aldrig vår Herre hämta / mig, gamla skröpliga skrå? Tufvesson Alm. 37 (1917). Alla andra räknade honom mest för en stackare, ett skrå, men (osv.). Böök HistHall. 22 (1934).
2) övernaturligt väsen, ”skrymt”. Man kan höra och se och till och med förstå, / fast man inte är skapt som skrutt eller skrå. Lundgren Majnyckl. 44 (1931).
Ssg (till 1): SKRÅ-FUL. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat l. vard.) ful som ett skrå. Nyström Pers. 250 (1925; om gammal kvinna).
