publicerad: 1973
SKROV skrå4v, n.; best. -et; pl. =; äv. (numera föga br.) SKRÅ skrå4, sbst.1; best. -et, äv. -t; pl. -n.
Ordformer
(skroff (sch-, -åff) 1592—1669. skrov (sch-, -å-, -f m. m.) 1644 osv. skrå 1834 (: skråbotten), 1911 (i bet. 6), 1925 (: Skråkärra; möjl. tryckfel för skråvkärra))
Etymologi
[sv. dial. skrov; motsv. nor. dial. skrov, ngt poröst (o. upphöjt), ngt nött l. skröpligt, öppnad djurkropp, bröst- l. bukhåla, nisl. skrof, issörja, skrovis; jfr (det åtminstone delvis etymologiskt identiska) d. skrog i bet. 3—5, 8; samhörigt med sv. dial. skrova, skrymma (gm att vara löst staplad o. d.), stapla upp huller om buller o. d., torna upp sig (om havsis), nor. dial. skrova, skrymma; i avljudsförh. till nor. dial. skrauv, skum, skrauva, skrymma, skrøyva, sätta upp ngt högt o. löst, skrymma, nisl. skreyfa, stapla upp (till torkning), möjl. äv. till SKRUV, sbst.2; möjl. äv. rotbesläktat med RUVA, sbst.2 o. RUVA, v. (2 o.) 3; med avs. på bet. 3 möjl. påverkat av det ord som föreligger i nor. dial. krov, fvn. krof, (det inre av) öppnad o. från inälvor befriad djurkropp, i fvn. äv. allmännare: (död) djurkropp (besläktat med KROPP, sbst.1 o. sannol. samhörigt med KROE); med avs. på formen skrå jfr sv. dial. (Skåne) skrå, skrov, ä. dan. o. nor. dial. skrå i skråis, skrovis, sannol. ombildning av SKROV (jfr SKRÅ, sbst.7). — Jfr SKROV-, SKROVTISTEL]
1) (†) skum l. massa l. ämne av porös natur; jfr 2. När en klar Alun-bit släppes uti god så kallad vitriols-olja, löses den trögt och lemnar altid et hvitt skråf. VetAH 1776, s. 183. — särsk. om mer l. mindre värdelös, porös l. pipig återstod av malm varur det mesta av metallen utrunnit till sula; jfr 5 o. SKROM, sbst.1 2. Genom .. (den nya metoden för) rostning på Malmen, blifver Kopparen bringad uti en Kärna, hvarutom större delen af Järnet uti kisen befinnes calcinerad och kallas skrof. VetAH 1771, s. 255. Därs. 257.
2) (†) omfång, volym, massa. Gör man .. (metallerna) alle lijke till rymd och Schrof, thet är, til Storleken; så (osv.). Stiernhielm Arch. C 1 b (1644). När jag smälte denne fet-aktiga materien uti en silfversked öfver liuset, så blef .. altid något litet segt ock till färgen liusbrunt quar osmält, hvilket dock förmärktes hafva större skrof än soliditet. VetAH 1743, s. 10. (Solens) hela skråf är 1,445899 gånger större än Jordens. Bergklint MSam. 1: 284 (1781).
3) kropp l. benstomme hos djur l. människa o. d.
a) av l. hos djur: (bålens) benstomme; (särsk. dött djur tillhörande) bål l. kropp (med särsk. tanke på benstommen); äv. övergående i bet.: bukhåla; i sht förr äv.: skelett (se d. o. 1 slutet); jfr 4. Skrof .. toom kropp, then ihol är och intet kött är uppå. Spegel 433 (1712). Ofta (uppgräves) utur jorden allahanda stora fyrfotade diurs, eller hafsfiskars, ben och läggar, ja understundom hela skråfwet och benranglet af hwalfiskar, Elephanter (osv.). Bromell Berg. 49 (1730). Skiägget ränsas ifrån det stycket som de små klona sitta vid (på hummern), och så stötes skråfvet tillika med alla de öfriga skalen. Warg 22 (1755). (Hästars fel och lyten:) Mellandelen. Hästens skrof: för smalt och tunt, eller ock för widt och tjockt. Bure Häst. 18 (1801). Här, just här, jag sitta vill och njuta / .. Se hur ankorna från stranden skjuta / Sina skrof i sjön af hjertans grund. Sehlstedt 3: 24 (1867). Då den, som med uppvikna ärmar skar för af hönan, pustande förklarade, att .. ”nu är bara skrofvet kvar” och (osv.). Janzon SvParKonstn. 9 (1913). Det förfärligaste (vid tjurfäktningar) är, när hästen reser sig med de blodiga inälvorna hängande utanför och trampar därpå, under det han slår bakut, som om han ville bliva av med allt, som finnes i skrovet. Lagergren Minn. 3: 436 (1924). Oxen låg på en liten glänta. .. Ögonen hade asfåglarna redan pirkat ut. De hade också flänsat upp buken, gjort rent för innanmäte. .. Han trevade på skrovet .. och skar loss ett köttstycke. Rosendahl Lojäg. 9 (1956). — jfr BEN-, FÅGEL-, RYGG-SKROV.
b) av l. hos människa (l. tänkt människoliknande väsen); särsk. (o. numera nästan bl., vard.) dels: kropp, dels övergående i bet.: mage, buk; stundom svårt att skilja från 4 a. (Cyklopen) medh sitt stora och ofandeliga skroff. AAAngermannus VtlDan. 482 (1592). Kunna wij först något i skråfwet få. Beronius Reb. F 4 a (1674). Det rör mig så föga, så föga / Om man, se'n jag en gång är död, / Vill inbalsamerad mig höga, / Eller bränna mitt skrof öfver glöd. Wadman 2: 60 (c. 1835). (Jätten) lät ej drifva med sig; han tog drängen i vingbenet och slängde honom ur sin hall, så refbenen knakade i det usla skrofvet. Wigström Folkd. 2: 210 (1881). Fruntimmerna i Falesá duga att se på, det vill jag lofva. Är det något fel med dem, så är det att de äro en smula breda i skrofvet. Cavallin Stevenson Söderh. 12 (1897). Jag skall sätta fart på era feta skrov. Jacobsson BöljBlå 154 (1932). — särsk.
α) (†) skelett (se d. o. 1 slutet). Beencammar, som the kringkastade skråff kunna kastas vthi skall göras öster om wåknhuuset (i Hammarlands kyrka) i wrån. Murenius AV 69 (1640). HdlCollMed. 21/11 1727.
β) (numera mindre br.) om kropp ss. säte för själ l. förstånd o. d. Om man närmare wil betrakta .. (hovfolkets) wäsende och lefwernes art, så skal man der finna .. toma skråf, ihålige Stomar och oförståndige åsnepannor. Lundberg Paulson Erasmus 176 (1728). (Det vore löjligt att tänka sig) En lefvande siäl beklädt af ett dödt Skråf, hvilket hon släpar beständigt för att dermed röra andre döda ting. CAEhrensvärd Brev 2: 61 (1795). Jag (dvs. Anima) är din Sol o Skråf. Du är min dystra Skugga. Wadman Saml. 1: 59 (1830).
γ) (numera föga br.) övergående i bet.: person (se d. o. 4); jfr δ. I stället att lagföra Bonaparte, skola (vi) åtaga osz den skamliga mödan att föra hans lumpna skråf .. till en ö och att der hålla honom .. under bewakning. AJourn. 1815, nr 229, s. 2.
δ) (vard.) övergående i bet.: person (se d. o. 2), särsk. i uttr. per skrov; utan klar avgränsning från 8 b; jfr γ, 4 a. Vi gå nu bort på spisqvarter och äta för 1 r(iks)d(ale)r 24 sch(illing) i veckan per skrof, middag och qväll. GMyhrman (1799) hos Wrangel TegnKärlekss. 130. Under bordet damp ett skrof, / Ligg och sof! / Det var rysligt hvad de supa. Sander Dikt. 170 (1870). (Sv.) Stackars skrof (lat.) miserum hominem! Cavallin (1876). Widegren Ragg. 29 (1934).
c) (†) i bildl. anv. av a (o. b): skal (se SKAL, sbst.1 1 d) l. skelett (se d. o. 2). (Om vi toge trossatserna från den kristna moralen) Hwad för et benragel och tomt skråf skulle wi .. icke göra af samma Moral? NSvMerc. 1762, s. 353.
4) [sannol. eg. bildl. anv. av 3 a] om huvuddelen av ett fartyg l. om fartyg med undantag för tackling, inredning o. d.: stomme, (båt- l. fartygs)-kropp; äv. dels med särskild tanke på invändigt utrymme i båt- l. fartygskropp, dels (i sht vard.) närmande sig l. övergående i bet.: båt, fartyg, skuta; jfr 5. (Två nybyggda danska skepp) skulle efter de Danskes berättelse komma på 5- eller 60,000 rdr på bare skrofvet. RP 12: 262 (1648). (Sv.) Skrofvet eller inrymmet af et skepp, (eng.) Hull, bulk. Serenius (1741). Af tjugu skepp (som funnits i Æneas' flotta) blott återstå / Sju usla skråf, som ej förmå / Mot böljan längre kämpa. AJourn. 1813, nr 43, s. 2. Han tackade för gåvan och tog genast itu med att göra det gamla skrovet sjövärdigt. Blomberg Hjält. 96 (1932). Macfie Lägereld. 89 (1936; i kanot). Ruin SjunknH 117 (1956). — jfr BÅT-, FARTYGS-, SKEPPS-, TJÄR-, TVILLINGS-, ÖRLOGS-SKROV. — särsk.
a) bildl.; särsk. om person l. persons kropp (jfr 3 b (γ, δ)). Det är roligt att vara värderad och se att, fastän skrofvet blifvit lite maskätet af ålder, de ändå begripa att (osv.). Carlén Ensl. 2: 119 (1846). En aptitlig gröt, nysilad mjölk med bröd eller bär därtill .. (serveras som kvällsmål på en barnkoloni), och så kan man motse färden öfver drömmarnes sjö med en god barlast i det lilla skrofvet. Idun 1890, s. 365. (Sjömannen till smeden, vars ben blivit förlamade:) Ä dä inte sme'n själf? Riggen ä klar, dä sir ja, å skrofvet med, men hur fan ä dä mä kölen å kölsvinet? Engström 5Bok 40 (1910). Det ”konstnärliga” var (efter slöjdföreningens utställning 1917) inte längre en dyrbar last i det materiella skrovet, utan det var ett nytt sätt att forma själva tillverkningen. Form 1948, s. 135.
5) [åtminstone delvis sannol. utvidgad anv. av 4] av l. hos andra byggda l. tillverkade ting än båtar l. fartyg: stomme, kropp; i sht förr särsk. övergående i bet.: fodral, hölje, skal (se SKAL, sbst.1 2); jfr 6. 3 st(ycke)n Wäfstohlar och 1 skråf (till vävstol). BoupptSthm 1679, s. 632 a. Polhem Test. 93 (c. 1745; om låshus). Ett tomt skråf till sal. Weste FörslSAOB (c. 1815). Hufvudet (på hästen) var stort och kantigt, med skinnet liksom klistradt derpå, ej olikt skrofvet på en illa åtgången violoncell, och läpparne hängde slappt ned. Virén Skizz. 41 (1890). Varje flygapparat är försedd med ett skrov eller en ram, på vilken motorn och allt det övriga vilar och genom vilken apparatens olika delar hållas tillhopa. Hermodsson Flygk. 1: 19 (1910). Stormen .. visslade genom klocktornens rostiga och maskätna skrov, skakade (osv.). Geijerstam Canning Pol. 157 (1936). — särsk.
a) (mera tillf.) om det yttre av en bil. Där nu automobilernas svarta skrov trängas och väsnas om varandra, syntes (förr i tiden) eleganta ekipage med vackra hästar. Lagergren Minn. 5: 110 (1926). (Lastbilarna) såg i mörkret ut som illuminerade hus med sina talrika lyktor fram och bak och överallt på skrovet. De Geer Bergsl. 220 (1951).
b) (†) om rustning. (Kämpens) hjälm klyfdes, och dy for skråfwet af och bröstet feck hål. Björner Grym 17 (1737).
6) (numera i sht i vissa trakter) till l. på (hästdragen) lastvagn l. lastkärra l. lastsläde: (mer l. mindre) lådformigt rede l. korg; äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = SKROV-KÄRRA l. SKROV-VAGN. Vid Enköping körde de ut gödningen med kärra; skråfvet på den samma var hopslagit af bräder i en aflång fyrkant. Kalm VgBah. 4 (1746). Dens. Resa 1: 255 (1753; på skottkärra). För et Åkare-lasz wäl rengjord och riszlad Sand betalas 6 (öre.) Et större eller så kalladt Borgare-lasz 12(.) Et Skråf med twänne Hästar förspändt 24. PH 8: 7104 (1765). Afträdes orenligheten af föres i öppet skråf om nätterne. Palmstedt Res. 28 (1778). En i godt stånd warande Långsläda med Skrof och Fimmelstänger. DA 1824, nr 299, s. 4. 2NF 38: 86 (1925). — jfr GÖDSEL-, KOL-, KÄRR-, SNÖ-, VAGNS-SKROV.
7) [jfr 1 o. 5; möjl. delvis med anslutning till (stammen i) SKROVEL o. SKROVLIG] om (tunn o.) skör (över)is l. om isskorpa o. d.
a) (†) = SKROV-IS 1. (Sv.) Skrof, (lat.) glacies rara, qualis evadere solet subsidente aqua inferiore. Ihre (1769).
8) [åtminstone delvis utvecklat ur 3—6; jfr dock äv. 1, 2] (vard.) påfallande stor o. åbäkig l. oformlig sak l. person; åbäke; (stor o.) oduglig l. eländig sak l. person; skrälle o. d.; särsk. i uttr. (stort) skrov till (förr äv. av) ngt.
a) om sak, särsk. hus o. d. NoraskogArk. 6: 18 (1768: af). Vi (i Åbo) få nu et besvärligt bestyr om upförandet af en ny och anständig Academie-byggnad, i stället för det ohyggliga gamla skråfvet vi härtils måst nyttja. Porthan BrSamt. 1: 262 (1801). Ett stort skråf till vagn. Weste FörslSAOB (c. 1815). Ett skrof till hus. Sundén (1888).
b) om person; i sht förr äv. med tanke på inre egenskaper: spektakel, knöl; utan klar avgränsning från 3 b δ. Alltså, om du Folkvett har, / Du, som hetter Herre, / Tacksam, god och höflig var / Mest emot de Smärre: / Uppblåst är ett Ärans Skråf. Thorild (SVS) 1: 238 (1805). (Sv.) Ett stort skråf till menniska .. (fr.) Un grand malbâti. Nordforss (1805). (Sv.) Skråf till menniska: (lat.) homo grandis, amplo corpore, äfw.: moribus incompositus. Lindfors (1824). Åh, du min tid, tog hon så illa ve' sej, det gamla skrofvet! Humble Hemm. 226 (1903). Ett sånt skrov! Wester Gorkij Ute 282 (1918; om stor o. oformlig kvinna).
c) (†) beläte (se d. o. 1 a α); i nedsättande anv. En Jupiter af trä, et gammalt spruckit skråf, / Var i en hednings hus, så uphöjd och så firad, / Så verkelig despot uti sit lilla Hof / .. At (osv.). GFGyllenborg Vitt. 2: 226 (1795).
Ssgr (i allm. till 4): SKROV-BESIKTNING. (i fackspr.) (lagstadgad) besiktning av fartygsskrov (för att undersöka sjödugligheten). FFS 1920, nr 261, s. 645. —
(5) -BOTTEN. (†) över vattenhjul: kåpa med skovlar för vattnets ledande till vattenhjulets skovlar; jfr led-skena a. JernkA 1834, s. 410. —
-DJUP, n. (numera bl. mera tillf.) om det största avståndet mellan köl o. däck på ett fartyg, mallat djup. VFl. 1907, s. 48. —
-DJUP, adj. sjöt.
2) (mera tillf.) ss. adv., i fråga om sätt hos båt att ligga i vattnet: djupt med skrovet. Hornborg Antip. 120 (1915). —
(7 b) -IS.
1) (numera nästan bl. i vissa trakter) (ojämn l. hålig l. skrovlig o.) skör l. porös is, särsk. om överis l. is varunder vattnet har sjunkit undan l. försvunnit (jfr skrovel-is); äv.: område l. parti (av större isfält) med sådan is; äv.: isskorpa l. isbeläggning l. isbark (på marken); jfr skrov 7 a, skravel-is. Skrof-isen wid floderna. Linné Vg. 272 (1747). När .. (lavan) är starknad, liknar den til färgen järn-slagg ..; men til formen ser det ut som skrof-is på en sjö, eller en vråk, därest den ena isen stött emot den andra, det ena stycket står up på kant, det andra ner. Björnståhl Resa 1: 242 (1771). Man bör .. förebygga at (sädes-)Brådden om winteren och wåren icke af skråf-is eller updämt snöwatten tager skada. Fischerström 3: 192 (1783). En gång hade .. (en hund, som vid utterjakt) arbetade löst ur kopplet, fått vind af legan i bäcken under skråfisen. TIdr. 1897, s. 14. Efter en half bukt gick .. (haren) rätt ut, följde sjöstrandens skrofisar, gick sedan på glansis utefter en lång, smal kärrsträckning och (osv.). Knöppel Morg. 154 (1913). Vad som hindrar trafiken är inte bara vatten utan också ett betydande lager skrovis, vilken är decimetertjock där den är som värst och vållar svår halka på (järnvägs-)spåren. AP 1953, nr 23, s. 12.
(6) -KÄRRA. (numera nästan bl. i vissa trakter) hästdragen lastkärra med (lådformig) korg; särsk. (o. numera bl.) om sådan kärra med (mer l. mindre) lådformig korg o. tippningsanordning: tippkärra, vippkärra, stjälpkärra. Palmstedt Res. 62 (1779; för bortkörande av sopor). UNT 1942, nr 258, s. 16. —
(3 a) -KÖTT. (numera bl. tillf.) kött på l. från skrov; särsk. om kött på l. från benskrovet hos hummer. Zetterstrand Kokb. 120 (1863). —
(6) -SLÄDE. (numera föga br.) lastsläde, särsk. åkarsläde, med lådformig korg. DA 1793, nr 5, s. 3. SD 1892, nr 344, s. 4. —
Avledn.: SKROVIG, adj.1 [jfr sv. dial. (Finl.) skrovog]
1) till (2 o.) 3—5, ss. senare led i ssg: som har l. utgör ett (så l. så beskaffat) skrov; jfr stor-skrovig.
2) (†) till 3 b l. 8 b: väldig l. stormagad. Vi hafva fått en skråfvig Prost — han predikar så okristligt, så dä ä inte vett mä dä. SamlSvAnekd. 1841, s. 7.
Spoiler title
Spoiler content