SKRÅDD skrod4, r.; best. -en.
Etymologi
[sv. dial. skrådd (i uttr. på skrådden); till SKRÅ, adj. (snarast ombildning av uttr. på skrå efter mönster av uttr. på snedden). — Jfr SKRÅDDA]
(i sht i vissa trakter, ngt vard. l. i fackspr., särsk. sömn.) i uttr. på skrådden (äv. på skrådd), på sned, på snedden, snett. (En hatt) af taft med en taggig svart spets på skrådden nedåt skygget. Salongen 1863, s. 245. Halsduken satt på skrodd. SvSkämtl. 124: 9 (1919). Kan vi inte hitta på något riktigt skoj? sa hon. — Åhjo, sa Nisse och drog ut på det lite. Hans blick gick samtidigt på skrådden upp mot manbyggnadens köksfönster. Åhjo, det kunde vi väl. Karlzén BlåNov. 50 (1951). (En modell till en småflicksklänning kallas) Klockan. Denna klänning består endast av två delar, klippta så att de bak är på raken och framtill på skrådden. Idun 1957, nr 16, s. 54.
SAOB
