SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1973  
SKRÅLIG skrå3lig2, adj. -are (gradf. mera tillf.). adv. -T.
Etymologi
[avledn. av SKRÅLA, v.1 (o. SKRÅL)]
motsv. SKRÅLA, v.1 o. SKRÅL 1: som skrålar l. har för vana att skråla, skränig, bullersam; äv. dels om röst, stämma o. d., dels om sång, jubel, hurrarop o. d.: som präglas l. är fylld av skrål, skrålande; äv. motsv. SKRÅLA, v.1 3 a o. SKRÅL 3 a: larmande, skränig. Fy hvad hans röst (dvs. uppläsarens) är skrålig; / Och skämd af fluidum. Nordforss Theaterdir. 36 (1799). Aldrig / Under larm och skråligt jubel, / Som vid Skythens gästlag, kränkom / Vinets fest och Gudens. Tranér Anakr. 68 (1826, 1833). (Muhammedanerna i Paris verkade) öfverlastade med bjefs och tofsar .., bullersamma, skråliga, smutsiga. Arsenius MannKläd. 338 (1902). Jan upphov en ny olåt: Göken han sitter i björken (osv.). .. Den skråliga tonen retade Kristoffer. Mörne Hav. 113 (1921). Men din grammofon ä så skråli! Östergren (1940). Våra ungar bli skråliga och ouppmärksamma av att våra högtalare stå påskruvade för jämnan. GHT 1943, nr 278, s. 3.
Avledn.: SKRÅLIGHET, r. l. f. (mera tillf.) egenskapen att vara skrålig. Östergren (1940).
Spoiler title
Spoiler content